My Thespian Nightmares

Detta var ingen lätt lista att göra. 2011 var ett väldigt bra år. Men här är i varje fall, slutligen, mina 25 favoritalbum från det gångna året. Jag kan ha olika mycket att säga om varje album, men ni kan i varje fall anta att om albumet hamnat på min lista har det gjort det av en anledning.



25. David Lynch - Crazy Clown Time



Om du som jag är en stor beundrare av Lynch genom hans surrealistiska filmer och hans mästerliga serie Twin Peaks, och särskilt då musiken däri, borde du definitivt kunna uppskatta Crazy Clown Time, hans första soloalbum. 
Den instrumentala 'The Night Bell With Lightning' låter i princip som ett extraspår från soundtracket till Twin Peaks, plus lite skakig gitarr. Öppningsspåret 'Pinky's Dream' med The Yeah Yeah Yeahs' Karen O på sång har en roadmoviekänsla, och kunde lätt ha passat in i Wild at Heart eller Lost Highway. Sedan finns de spår jag vill kalla för Lynchs "falsett-trilogi"; 'So Glad', 'I Know' och 'Crazy Clown Time' är tre släpiga, klaustrofobiska låtar där Lynch har manipulerat sin knarriga, hesa stämma till olika slags förvrängda falsetter, och är de mest intressanta låtarna Crazy Clown Time har att erbjuda. Det finns svagare spår, och strukturellt sett är albumet aningen osammanhängande, men atmosfären på Crazy Clown Time är precis hur man kan förvänta sig att Lynch skulle låta som musiker, och det är ett gott betyg.


BÄSTA SPÅR: PINKY'S DREAM, SO GLAD, I KNOW, THE NIGHT BELL WITH LIGHTNING, CRAZY CLOWN TIME




24. The War On Drugs - Slave Ambient



The War On Drugs är en lyckad kombination av Dylansk sång och spacerock, ungefär vad shoegaze skulle vara om musiken var lite mer uppåt och musikerna inte tittade på sina skor. Låtarna blir ibland repetativa och bygger oftast inte på mer än en enda idé, men turligt nog är idén som sådan väldigt bra, och på låtar som 'Baby Missiles' oerhört catchy.


BÄSTA SPÅR: BROTHERS, COME TO THE CITY, BABY MISSILES, BLACKWATER




23. Timber Timbre - Creep On Creepin' On



Kanadensarna i Timber Timbre har på Creep On Creepin' On skapat ett album fyllt av vackra, rogivande låtar med mörka undertoner. Detta dock bara i musiken; texterna visar inga undertoner, utan kommer rent ut med att berättaren är psykiskt instabil till följd av ett sprucket förhållande. Han är besatt, och potentiellt också farlig ("you have every reason to be frightened, since you've been reading my mind").
Men det är konstrasten mellan texterna och musiken - som drivs av vackra, sparsamma stråkar, blåsinstrument och pianon - som gör Creep On Creepin' On till en så engagerande lyssning.


BÄSTA SPÅR: BAD RITUAL, BLACK WATER, WOMAN, TOO OLD TO DIE YOUNG, LONESOME HUNTER




22. Africa Hitech - 93 Million Miles



Africa Hitech är precis vad namnet låter som: afrikansk musik korsat med elektronik. Det låter underligt, kan man väl säga.


BÄSTA SPÅR: OUT IN THE STREETS, SPIRIT, LIGHT THE WAY, CYCLIC SUN




21. Milo - I wish my brother Rob was here



Det här är det enda hiphopalbum ni kommer se på min lista. Detta därför att det är ett väldigt otypiskt sådant. Milo är en nörd i ordets sanna bemärkelse, och det är i princip bara det han rappar om, vilket gör honom rolig att lyssna på, med textrader som ("when I played Diablo II I always picked the Druid"), som jag faktiskt kan relatera till, vilket kanske inte säger så bra saker om mig.
Samtidigt är han inte oseriös; albumets titel syftar till en vän som gick bort, och på 'Just Us' hyllar han sin vän på ett sätt som nästan är plågsamt sorgligt att lyssna på. Lägg till atmosfärisk musik som inte låter som någon hiphop jag tidigare hört så har man då en stundtals sorglig, stundtals rolig och rakt igenom behaglig upplevelse.


BÄSTA SPÅR: JUST US (FOR MY FRIEND ROBERT, WHO DOESN'T LIVE HERE ANYMORE), ONE LONELY OWL, THE THIEF OF ALWAYS, VINZ CLORTHO MEETS ZUUL




20. The Log.Os - λόγος



Det finns inte mycket mer information att finna om The Log.Os än att de skapar en väldigt förförisk sorts neo soul (just google it), och att deras album finns att ladda ner gratis (hint, hint).


BÄSTA SPÅR: NASCENT, CANCEROUS, BLADES, ANTIKYTHERA, SAND




19. Zombi - Escape Velocity



En instrumental duo beståenda av synt och trummor som spelar vad som bäst kan beskrivas som tvspelsmusik? Ja. Och det är vackert.


BÄSTA SPÅR: SLOW OSCILLATIONS, DE3, TIME OF TROUBLES




18. Holy Ghost! - Holy Ghost!



Retro åttiotal är väl inte precis den mest lockande benämningen på musik. Men Holy Ghost! gör det så bra. Så så så så bra.


BÄSTA SPÅR: DO IT AGAIN, WAIT AND SEE, HOLD MY BREATH, JAM FOR JERRY, HOLD ON, IT'S NOT OVER




17. The Pains of Being Pure at Heart - Belong



Sockersöt shoegaze/pophybrid. Det finns något barnsligt och naivt över The Pains of Being Pure at Heart, men det gör dem på något sätt mer fängslande att lyssna på. Man vill pussas och äta godis. Det är inte alla musiker som kan försätta en i just den stämningen.


BÄSTA SPÅR: BELONG, THE BODY, ANNE WITH AN E, EVEN IN DREAMS, MY TERRIBLE FRIEND




16. Little Dragon - Ritual Union



Jag lyssnade mycket på P3 i somras. Jag hörde inte många låtar som var något att ha, men den tveklöst bästa var titelspåret till detta album. Jag visste då inte vilka Little Dragon var, men sedan visade det sig att de var svenskar, och att de dessutom var väldigt bra. Visst är det fint när sånt händer? Sångerskan Yukimi Nagano har en sensuell och uttrycksfull röst, och sjunger runt förstklassig syntpop.


BÄSTA SPÅR: RITUAL UNION, SHUFFLE A DREAM, PLEASE TURN, CRYSTALFILM, NIGHTLIGHT




15. Radiohead - The King of Limbs



Egentligen är det ganska tragiskt. Radiohead kunde ha väntat några månader till, och finslipat det material de hade. De kunde fått med de fyra låtar de senare släppt som fristående singlar på albumet. Hade låtar som 'The Daily Mail' och 'The Butcher' kommit med på The King of Limbs hade jag rankat albumet avsevärt mycket högre. Därmed inte sagt att det inte är ett väldigt bra album. Låtar som 'Bloom' och 'Give Up the Ghost' stegrar mer och mer tills man bara surfar på vågorna av instrument. Trummisen Phil Selway får jobba hårt, och Thom Yorkes falsett är gåshudframkallande på 'Lotus Flower', en av Radioheads mesta dansanta låtar som inte går att dansa till (se musikvideon...gör det bara).


BÄSTA SPÅR: BLOOM, LOTUS FLOWER, CODEX, SEPARATOR




14. British Sea Power - Valhalla Dancehall



Brittisk arenarock känns som om den borde ha blivit uttjatad och förutsägbar vid det här laget, men tydligen inte. Lyssna bara på gitarrsolot hallvägs in i 'Georgie Ray'. Försök att förneka hur catchy 'Observe the Skies' är. Du kommer inte lyckas.


BÄSTA SPÅR: WHO'S IN CONTROL, GEORGIE RAY, MONGK II, OBSERVE THE SKIES, CLEANING OUT THE ROOMS, HEAVY WATER




13. Lykke Li - Wounded Rhymes



Dags för en bekännelse: jag har inte brytt mig om att lyssna på Lykke Li förrän väldigt nyligen. Stort misstag. Jag väntade mig ett typiskt indiealbum. Det jag fick var mer... primitivt. Mer brutalt. Mer sexigt.
Lyssna på trumslagandet som överöser albumet. Det för tankarna till någon uråldrig offerrit, inte sant? På 'Get Some' är Lykke en bestämd representant för världens äldsta yrke ("I'm your prostitute, you goan' get some"), men hon hinner också mer lite mer lågmälda och ödmjuka partier, som på den fina 'Unrequited Love'.


BÄSTA SPÅR: YOUTH KNOWS NO PAIN, UNREQUITED LOVE, GET SOME, JEROME, SILENT MY SONG




12. PJ Harvey - Let England Shake



Jag råkade få en slags spänd relation till det här albumet under hösten. Mest kom det sig av att jag kommenterade att det automatiskt toppade kritikernas årslistor därför att det var politiskt. Därav hamnade jag i en aggressiv diskussion om huruvida politik verkligen måste vara närvarande i musik. På så sätt kom jag lite bort från det viktiga: att Let England Shake faktiskt är ett väldigt bra album.
Rent musikaliskt har Harvey nog aldrig varit så kreativ. Harpor, vattniga elgitarrer, mer harpor, marscheringstrumpet som helt går emot sångens tempo, mer harpor och saxofoner får plats, och albumet kunde ha blivit lidande i mindre kapabla händer, men PJ Harvey och hennes band låter inte musiken bli rörig.
Så var det texterna. Texterna är politiska, ja, men framförallt är de bittert poetiska, och det finner jag oemotståndligt.


BÄSTA SPÅR: THE LAST LIVING ROSE, THE GLORIOUS LAND, THE WORDS THAT MAKETH MURDER, ENGLAND, IN THE DARK PLACES, BITTER BRANCHES




11. Crystal Stilts - In Love With Oblivion



Från en av årets bästa liveupplevelser till ett av årets bästa album. Crystal Stilts plockar från Velvet Underground, Joy Division och My Bloody Valentine och gör något oemotståndligt eget utav det. Man kan begrava sig i atmosfärerna på 'Sycamore Tree' och 'Alien Rivers' precis lika väl som man kan njuta av rena skära hits som 'Through the Floor' och 'Shake the Shackles'.
Tack, Marcus Bornlid.


BÄSTA SPÅR: SYCAMORE TREE, THROUGH THE FLOOR, ALIEN RIVERS, SHAKE THE SHACKLES, INVISIBLE CITY, PROMETHEUS AT LARGE




10. Chelsea Wolfe - Ἀποκάλυψις



Jag kan hjälpa er på traven, titeln ska uttalas "apokalypsis". Sjukligt passande titel. Det är ett sådant tryckande mörker som vilar över detta album att det kan vara svårt att lyssna på, men om du kan manövrera dig igenom det blir du rikligt belönad. Din belöning blir bland annat Chelseas vackert ensliga röst, distade gitarrer, täta atmosfärer (en återkommande beskrivning för mina favoriter, jag vet) och sporadiska perfekta textrader ("we could be two straight lines in a crooked world").


BÄSTA SPÅR: MER, TRACKS (TALL BODIES), DEMONS, MOVIE SCREEN, FRIEDRICHSHAIN, PALE ON PALE




9. The Vaccines - What Did You Expect from the Vaccines?



2001 kom The Strokes ut med sitt mästerverk, Is This It, och omdefinierade rockmusiken på ett litet men betydande sätt. Tio år senare kommer The Vaccines. Jag tänker inte påstå att What Did You Expect... är på samma nivå som Is This It, men här är än en gång ett album av medryckande, simpel, älskvärd rockmusik, och det är därför ett album jag är oerhört tacksam för. 2011 kom och gick. Rockmusiken får leva, åtminstone ett tag till.


BÄSTA SPÅR: WRECKIN' BAR (RA RA RA), IF YOU WANNA, A LACK OF UNDERSTANDING, WETSUIT, POST BREAK-UP SEX, ALL IN WHITE, FAMILY FRIEND




8. Battles - Gloss Drop



Precis som föregående album är Gloss Drop en medryckande upplevelse, men det är allt annat än simpelt. När Battles blev av med sin sångare kunde de hanterat det på flera olika sätt. Tyondai Braxton var en drivande faktor i deras musik, och hade de ersatt honom rakt av hade det kunnat bli för annorlunda, för liknande, för trist. Vad Battles istället gjorde var att göra albumet mestadels instrumentalt, och bjuda in fyra gästsångare som alla tillförde något eget till sina låtar. Resultatet är ett oförutsägbart, spännande och häftigt album.


BÄSTA SPÅR: AFRICASTLE, ICE CREAM, FUTURA, MY MACHINES, TODDLER, WHITE ELECTRIC, SUNDOME




7. Tom Waits - Bad as Me



Som jag har längtat. Som jag har hoppats. Som han leverar.
Bad as Me är lite som en sångbok för Waits. I princip alla spår på albumet kan spåras tillbaka till tidigare album i deras sound, vilket gör att albumet i sig inte har en väldigt framträdande personlighet. Men likt Rain Dogs gör Bad as Me sin personlighet genom att ha en mängd olika. Rockabilly är väl en av få genrer man inte associerar med Waits, men på 'Get Lost' gör han det så bra att man undrar varför det är första gången man hör det. 'Kiss Me' påminner om de släpiga gitarrballader man kunde höra på Blue Valentine. 'New Year's Eve' är full av förstörda karaktärer, med 'Auld Lang Syne' som skrålig refräng. Förr eller senare måste jag ändå prata om 'Hell Broke Luce', som är mest olikt vad han gjort tidigare, men ändå är så väldigt mycket Tom Waits. "That big fucking bomb made me deaf!" skäller han ur en soldats perspektiv, och han låter argare än man är van att höra honom, och samtidigt inbillar man sig att han hade väldigt roligt när han spelade in denna låt, som är en av hans bästa. Inte dåligt vid 62 års ålder.


BÄSTA SPÅR: RAISED RIGHT MEN, TALKING AT THE SAME TIME, GET LOST, BAD AS ME, KISS ME, HELL BROKE LUCE, NEW YEAR'S EVE




6. St. Vincent - Strange Mercy



Sällan hittar man en singer-songwriter som kan vara så gullig och så smutsig på samma gång som St. Vincent. Singeln 'Cruel' är ett gott exempel, med filmiska stråkarrangemang och årets mest fulsnygga gitarriff. Också texterna balanserar hela tiden mellan oskuldsfulla och dekadenta. Det som gör Strange Mercy så bra är att dessa två sidor aldrig krockar, utan snarare lever ihop, trots paradoxen. Ett av årets konstigaste och bästa album.


BÄSTA SPÅR: CRUEL, CHEERLEADER, SURGEON, NORTHERN LIGHTS, STRANGE MERCY, DILETTANTE




5. Giles Corey - Giles Corey



Det här är ett album som gör ont. Det här är ett album som skrämmer. Det här är ett album som är så vackert att jag vill gå itu när jag hör det. Giles Corey handlar om depression och självmordstankar. Det handlar också om att ta sig ur dessa. Det är därför jag kan lyssna igenom albumets 56 minuter och känna mig omtumlad men upplyft.


BÄSTA SPÅR: THE HAUNTING PRESENCE, BLACKEST BILE, GRAVE FILLED WITH BOOKS, SPECTRAL BRIDE, NO ONE IS EVER GOING TO WANT ME




4. Nicolas Jaar - Space Is Only Noise



En ung musikproducent som blev musiker och fick stor uppmärksamhet 2011 var James Blake. En annan ung musikproducent som blev musiker och förtjänade mycket mer uppmärksamhet var Nicolas Jaar. På Space Is Only Noise använder han sampling på bästa tänkbara sätt och jämnar ut det med fantastisk elektronisk musik. I 'Keep Me There' får han in nynnande, saxofoner, viskande par och vattenpipor (!) utan att det låter osammanhängande. 'Space Is Only Noise If You Can See' bygger han upp kring sin egen röst och en brutal elektronisk bas. Det här är årets sexigaste album, och det fanns många starka kandidater.


BÄSTA SPÅR: COLOMB, TOO MANY KIDS FINDING RAIN IN THE DUST, KEEP ME THERE, I GOT A, PROBLEM WITH THE SUN, SPACE IS ONLY NOISE IF YOU CAN SEE, VARIATIONS




3. Destroyer - Kaputt



Dan Bejar har en av de mest speciella rösterna jag hört hos en indiesångare. Det är något väsande och sömnigt över honom, på ett sätt som kompletterar musiken perfekt.
Musiken, ja. Mer retro åttiotal med fokus på saxofoner, trumpeter och ambient musik. Lägg till Dan Bejars texter, som verkligen är mer poesi i Leonard Cohens anda än någonting annat. Resultatet är ett mästerverk.


BÄSTA SPÅR: CHINATOWN, SAVAGE NIGHT AT THE OPERA, SUICIDE DEMO FOR KARA WALKER, KAPUTT, DOWNTOWN, SONG FOR AMERICA, BAY OF PIGS




2. Fleet Foxes - Helplessness Blues



Med Helplessness Blues tog Fleet Foxes allt som var bra med deras debutalbum och gjorde det tio gånger bättre. Instrumentationen låter enorm på varje enskilt spår, sångharmonierna är rent örongodis, samspelet mellan bandmedlemmarna är fenomenalt och texterna är djupt personliga och samtidigt allmängiltiga. Fulländat.


BÄSTA SPÅR: MONTEZUMA, BEDOUIN DRESS, BATTERY KINZIE, HELPLESSNESS BLUES, LORELAI, SOMEONE YOU'D ADMIRE, THE SHRINE/AN ARGUMENT, BLUE SPOTTED TAIL, GROWN OCEAN




1. Josh T. Pearson - Last of the Country Gentlemen



Jag var chanslös. Från första lyssningen visste jag att inget album 2011 skulle toppa Last of the Country Gentlemen för mig. Det är ju så klyschigt; en man med sin akustiska gitarr, sin smärta, och lite stråkar. Men Josh T. Pearson är inte vilken man som helst, hans smärta är inte av "my baby left me, oh no, oh yeah"-slaget, och stråkarna är självaste Warren Ellis av The Dirty Three och The Bad Seeds.
Josh T. Pearsons smärta är bara så hjärtskärande att varenda andningspaus blir viktig. Hans fingerplockande får en enskild akustisk gitarr att låta som en orkester. Hans texter är fulla av svart humor och bekännelser som får en att vilja gråta, och det låter inte som att han själv är långt ifrån tårar.
"I'm in love with another woman, please don't tell my wife" berättar han på 'Honeymoon's Great! Wish You Were Her', vilket måste vara en av de mest laddade låttitlar jag träffat på. "I ain't your saviour or your Christ or your goddamned sacrifice" häver han ur sig på 'Sweetheart I Ain't Your Christ'. Han är trött och nedslagen och hatar henne, hatar sig själv, hatar flaskan han alltför ofta har i sin hand. Stråkarna vid ca 4.20 i 'Woman, When I've Raised Hell' är så förödande att man vill stänga av, men det verkar samtidigt omöjligt.
Jag reduceras till att citera textrader och passage ur låtarna, helt enkelt. Av dessa sju spår är två under sju minuter långa, tre under tio minuter långa, och det finns ingen onödig sekund. Vissa av er kanske inte hör det jag hör, och det behöver ni inte göra heller. Det här är helt enkelt, för mig, ett perfekt album i alla bemärkelser.


BÄSTA SPÅR: THOU ART LOOSED, SWEETHEART I AIN'T YOUR CHRIST, WOMAN WHEN I'VE RAISED HELL, HONEYMOON'S GREAT! WISH YOU WERE HER, SORRY WITH A SONG, COUNTRY DUMB, DRIVE HER OUT

I syfte att skapa lite variation (för våra smaker är ju så olika) på denna blogg lägger nu Pontus upp sina favoritlåtar från 2011.


30. My Terrible Friend - The Pains of Being Pure at Heart

29. Sycamore Tree - Crystal Stilts

28. D-D-Dance - The Concept

27. Colomb - Nicolas Jaar

26. Välkommen in - Veronica Maggio

25. The Words That Maketh Murder - PJ Harvey

24. Nørgaard - The Vaccines

23. Libation For Mr. Brown: Bid 'em In... - Matana Roberts

22. Woman, When I've Raised Hell - Josh T. Pearson

21. Post Break-Up Sex - The Vaccines

20. Surgeon - St. Vincent

19. Wetsuit - The Vaccines

18. Raised Right Men - Tom Waits

17. Portrait In Black and Blue - King Krule

16. Pay Me - Tom Waits

15. Grown Ocean - Fleet Foxes

14. Chinatown - Destroyer

13. City Star - Rustie

12. Snälla bli min - Veronica Maggio

11. Satan i gatan - Veronica Maggio

10. The Noose of Jah City - King Krule

9. Lorelai - Fleet Foxes

8. Futura - Battles

7. Cruel - St. Vincent

6. The Last Living Rose - PJ Harvey

5. The Shrine/An Argument - Fleet Foxes

4. Ritual Union - Little Dragon

3. Inga kläder - Veronica Maggio

2. Ice Cream - Battles

1. Helplessness Blues - Fleet Foxes

Ett fortgående projekt jag har planerat för den här bloggen handlar om vårt relativt nya årtionde, nämligen tiotalet. Projektet innebär en vansinnighetsfärd av självplågande och sömnlösa nätter, men i korta drag går det till såhär: för varje år detta årtionde (dvs, 2010-2019) kommer jag vid årets slut att lista mina personliga favoritalbum, låtar och filmer som kommit ut under året. Tanken är sedan att vid decenniets avslut skapa en slags sammanställd lista för de tio år som gått. Det är ett projekt som med all säkerhet inte kommer vara till mycket intresse för någon annan än mig själv, och min egen tillfredsställelse kommer i vilket fall som helst vara rikt blandad med kallsvett och beslutsångest (detta är den hat/kärleksrelation jag har till topplistor). Sounds fun, no?
Visserligen är jag sent ute med 2010; just därför är det på tiden att få det överstökat. Så, här är alltså min högst personliga favoritmusik från 2010.



Album


10. Weezer - Hurley



Det verkar lite som ett skämt först. Titta bara på omslaget. Men låtarna som gömmer sig innanför det där ludna leendet är mirakulöst nog väldigt bra. Texterna är direkta på det sättet man förväntar sig att Rivers Cuomo ska skriva på, men musiken är en förnyelse. I öppnaren 'Memories' får Cuomo chansen att skrika av sig, 'Trainwrecks' är mäktig och upplyftande och 'Where's My Sex?' en ganska komisk låt när man ser det som en andlig uppföljare till 1996 års 'Tired of Sex'.
Vid första lyssningen låter Weezer mycket som Good Charlotte eller Green Day, två band jag hatar. Skillnaden är dock dels att Weezer tar sin musik på en helt annan sorts allvar, och dels att de helt enkelt skriver mycket bättre musik.

BÄSTA SPÅR: MEMORIES, TRAINWRECKS, UNSPOKEN



9. jj - jj n° 3



jj tar inte sig själva på stort allvar, åtminstone är det den slutsats jag drar efter att ha sett dem live. Playback är ingenting man nödvändigtvis vinner pluspoäng på hos mig.
Det förändrar dock inte det faktum att deras andra album (jag vet, det heter n° 3, vad ska man göra?) är både avslappnande och vackert att lyssna på. Elin Kastlanders röst är väldigt behaglig, och musiken kompletterar henne perfekt.

BÄSTA SPÅR: LET GO, VOI PARLATE IO GIOCO, GOLDEN VIRGINIA



8. Jónsi - Go



Solodebuten från Sigur Rós unikt begåvade sångare låter som en naturlig fortsättning på bandets senaste album, med lite mer frigjord och lättsam popstruktur än tidigare. Jónsi hittar då och då tillbaka till det dova allvaret (och med goda resultat), men man får helt enkelt känslan att han haft roligt under inspelningen av Go, och det smittar av sig.

BÄSTA SPÅR: GO DO, ANIMAL ARITHMETIC, KOLNIÐUR



7. Josh Ritter - So Runs the World Away



Första gången jag hörde talas om Josh Ritter var också första gången jag såg honom live, som förband till The Swell Season. Hans energi och glädje var väldigt smittsam, och jag fick chansen att prata med honom efteråt; han är faktiskt en väldigt trevlig kille. I varje fall, han spelade två låtar från vad som då var hans kommande album, och i slutändan blev So Runs the World Away. Han har alltid hållit sig innanför en ganska bekväm ram av folk- och countryrock, men med detta album breddar han perspektivet en hel del. Musiken spretar åt olika håll, men framför allt texterna är intressanta och innehållsrika. Josh Ritter är en väldigt begåvad historieberättare. Hans charmiga Idaho-dialekt är bara ännu en nyans som förstärker detta.

BÄSTA SPÅR: THE CURSE, RATTLING LOCKS, ANOTHER NEW WORLD



6. Johnossi - Mavericks



Omslaget ger en uppfattningen att man befinner sig någonstans mellan staden och stjärnorna, någonstans mellan dröm och verklighet, och musiken leverar med råge på den punkten. För att bara vara en duo på gitarr och trummor lyckas Johnossi ändå med konststycket att vara dynamiska och explosiva. Texterna målar upp en värld av sömnproblem, apati och förvirring, men med musiken får Johnossi det att låta hoppfullt, eller åtminstone som något de inte tänker tolerera utan strid.

BÄSTA SPÅR: MAVERICKS, HOUSES, ROSCOE



5. The Radio Dept. - Clinging to a Scheme



Detta är ett album som jag alldeles nyligen har förälskat mig i, och det finns mycket att älska. Det här är magnifik drömpop, låtar som formligen exploderar av ljud, även när de är tystlåtna. Låtar som flyter in och ut ur högtalarna som genomskinliga tsunamis. Jag skulle kunna fortsätta ge pretentiösa liknelser, men omslaget och musiken innanför det talar för själva.

BÄSTA SPÅR: HEAVEN'S ON FIRE, NEVER FOLLOW SUIT, DAVID



4. The Books - The Way Out



The Books älskar sampling, men inte på det sättet som till exempel rappare kan använda sig av sampling. För The Books rör det sig mer om gamla inspelningar, diverse instruktionsband och bisarra röstklipp från barn som hatar varandra, allt lagt över en väldigt skön ljudbild. Ibland är det roligt, ibland är det meditativt och ibland är det rent av otäckt, men mest av allt är det fyndigt och bra.

BÄSTA SPÅR: I DIDN'T KNOW THAT, A COLD FREEZIN' NIGHT, ALL YOU NEED IS A WALL, FREE TRANSLATOR



3. kent - En plats i solen



Att kent skulle hamna på denna lista var oundvikligt. Bara åtta månader efter det bästa albumet i deras karriär släppte de En plats i solen; hastigt skrivet och inspelat men inte desto mindre imponerande till innehållet. I sina texter är Joakim Berg på detta album mindre av en stämningssättare och mer av en historieberättare, vilket känns ovant men är förvånansvärt effektfullt. Musiken är kent i toppform, med ett smörgåsbord av skarpa riff, krossande syntlarm och rentav somrig produktion. Det är inte kents bästa album, men det är lik förbannat väldigt, väldigt bra. 

BÄSTA SPÅR: GLASÄPPLEN, ISMAEL, VARJE GÅNG DU MÖTER MIN BLICK, ENSAM LÅNG VÄG HEM, GAMLA ULLEVI



2. Håkan Hellström - 2 steg från paradise



Jag trodde aldrig att jag skulle ranka något av Håkan Hellström över något av kent, men jag kan omöjligt förneka vilket absolut popmästerverk 2 steg från paradise är, och det har i sin tur kommit att helt ändra min inställning till Hellström. Låtarna är en härdsmälta av idéer, stilar, influenser och poplyrik. I texterna kan Håkan börja i Göteborg och sluta hos Dostojevskij, och det är lysande på så många plan.

BÄSTA SPÅR: DET HÄR ÄR MIN TID, SHELLEY, RIVER EN VACKER DRÖM, 2 STEG FRÅN PARADISE, DOM DÄR JAG KOMMER FRÅN, DET DOM ALDRIG NÄMNER, MAN MÅSTE DÖ NÅGRA GÅNGER INNAN MAN KAN LEVA



1. LCD Soundsystem - This Is Happening



LCD Soundsystems tredje album blev också deras sista, men jag har svårt att föreställa mig ett bättre sätt att avsluta en lysande karriär på. This Is Happening är dansmusik för oss som inte dansar, kärlekssånger för de som hatar att vara kära och hitmusik från ett band som själva medger att de inte gör hits, och sedan bygger en nio minuter lång låt runt det medgivandet. De slänger allt på varenda låt: 'Dance Yrself Clean' börjar med tystlåtet slagverk men exploderar sedan i aggressiva syntar, och James Murphy sliter på sina stämband på albumets mest frenetiska sång (han fick ta steroider för att ens kunna sjunga det, tydligen). 'Drunk Girls' är mer fyndig än titeln antyder ("just 'cause I'm shallow doesn't mean that I'm heartless, just 'cause I'm heartless doesn't mean that I'm mean"), 'I Can Change' är underskön syntpop med målande självdistans ("love is an open book to a verse of your bad poetry, and this is coming from me") och 'Pow Pow' är störd och rolig.
Kalla This Is Happening vad du vill: postpunk, danspunk, electronica - det väsentliga är att det kort och gott är bra som fan. 

BÄSTA SPÅR: DANCE YRSELF CLEAN, DRUNK GIRLS, ALL I WANT, I CAN CHANGE, YOU WANTED A HIT, POW POW



Låtar


15. jj - Let Go

let your mind blow all your sorrows away


14. The Radio Dept. - Heaven's On Fire

charlatans just out of reach and out of time


13. Josh Ritter - Another New World

and the sea turned the color of sky turned the color of sea turned the color of ice


12. Two Door Cinema Club - This Is the Life

if this is the life, then who'd argue?


11. Jónsi - Go Do

you wish silence released massive tremors


10. Concept Store - Damn!

don't go wasting time on helpless minds


9. Crystal Castles feat. Robert Smith - Not in Love

'cause it's cold outside, when you coming home?
'cause it's warm inside, isn't that enough?


8. José González - Far Away

who are you trying to impress, steadily creating a mess?


7. The Books - All You Need is a Wall

it's the great power one receives from a very modest source


6. Håkan Hellström - Dom där jag kommer från

när jag går förbi Tynnereds white-trash-familjer
vrider jag inte på huvet, för jag har det i mig


5. Grinderman - Worm Tamer

my baby calls me the Loch Ness Monster
two great big humps and then I'm gone


4. Gorillaz feat. Lou Reed - Some Kind of Nature

some kind of metal made up from glue
some kind of nature I could wrap around you


3. Johnossi - Mavericks

something's always after me, it's pushing at the gate
I can see the wave, I can see the wave


2. kent - Ismael

jag ser en framtid där jag kunde bli nåt stort
så blås en kyss och fyll min kvot


1. LCD Soundsystem - Dance Yrself Clean

talking like a jerk, except you are an actual jerk
and living proof that sometimes, friends are mean

Februari kom och gick med sin Oscarfeber, och visst får jag säga att jag smittades. Det gav mig också den ljusa idén att skapa en topplista relaterad till Oscarsgalan. Till läsarnas stora glädje (eller hur) har vi de topp 15 mest välförtjänta Oscarsvinsterna!
Självklart har jag inte sett alla filmer från de åren jag listar, så alla mina val är baserade på vinnarnas egna meriter. Skulle ni valt annorlunda? Lämna gärna en kommentar där ni skäller på mig.

TOPP 15 MEST VÄLFÖRTJÄNTA OSCARVINSTER:



15. Bästa Manliga Biroll 1997: Robin Williams som Sean Maguire i Good Will Hunting

14. Bästa Manliga Huvudroll 2010: Colin Firth som George VI i The King's Speech

13. Bästa Manliga Biroll 1995: Kevin Spacey som Verbal Kint i De Misstänkta

12. Bästa Manliga Huvudroll 1988: Dustin Hoffman som Raymond Babbitt i Rain Man

11. Bästa Film 2007: No Country for Old Men

10. Bästa Manliga Biroll 2007: Javier Bardem som Anton Chigurh i No Country for Old Men

9. Bästa Manliga Huvudroll 1984: F. Murray Abraham som Antonio Salieri i Amadeus

8. Bästa Manliga Huvudroll 2007: Daniel Day-Lewis som Daniel Plainview i There Will Be Blood

7. Bästa Manliga Biroll 1994: Martin Landau som Béla Lugosi i Ed Wood

6. Bästa Manliga Huvudroll 1991: Anthony Hopkins som Hannibal Lecter i När Lammen Tystnar

5. Bästa Manliga Huvudroll 1975: Jack Nicholson som R.P. McMurphy i Gökboet

4. Bästa Film 2003: Sagan Om Konungens Återkomst

3. Bästa Kvinnliga Huvudroll 2010: Natalie Portman som Nina Sayers i Black Swan

2. Bästa Manliga Biroll 2009: Christoph Waltz som Hans Landa i Inglourious Basterds

1. Bästa Manliga Biroll 2008: Heath Ledger som The Joker i The Dark Knight

100. Smoke, Ben Folds Five

Ben Folds jämför ett brustet förhållandet med ett bokbål. Fin metafor, fin sång.

99. Spiders, Wilco
Kontrasten mellan de långa, loopliknande verserna och den käcka refrängen utan sång gör ’Spiders’ till en effektiv tiominutare.

98. I Am the Resurrection, The Stone Roses
Stone Roses blev aldrig vad debuten lovade, men detta albumslut lägger på starkt med glad pre-britpop och andra halvan förvandlar låten till något instrumentalt och dansant.  

97. The Old Main Drag, The Pogues
Berättaren säljer sig själv, blir våldtagen, super sig redlös och blir sönderslagen av polisen. Shane MacGowan verkar märkligt uppåt trots allt.

96. Purple Rain, Prince
Prince verkar leta under hela låten efter bästa tänkbara crescendo, vilket leder till flera staplade på varandra. Tur då att alla hans försök är lyckade. Romantisk gospelrock.

95. White Wedding, Billy Idol
Kokainreferenser åsido är ’White Wedding’ en hel och ren rocklåt utan försök att vara något bättre eller sämre. Det funkar för mig.

94. Dream On, Aerosmith
Bra uppbyggnad på fin rockballad innan Steven Tylers röst blev förutsägbart Steven Tyler-ig.

93. Maison Creole, CC Adcock
Modern bluesrock, skön och uppåt stämning. Maison Creole låter som ett charmigt ställe för att möta sina älskare, och jag vill dit.

92. Round Here, Counting Crows
Plågad och schizofren berättelse om Maria som har stora drömmar och större problem. Adam Duritz sjunger med en desperation som passar textens bildspråk väl.    

91. Mavericks, Johnossi
Kan du se vågen? Svenskar får också vara svårtydda. Vackert riff som byter skepnad under låtens gång. Live förvandlas det hela till ett inferno.

90. Feeling Good, Nina Simone

Storband passar Nina utmärkt, hennes röst bär genom allt och jag tror henne när hon sjunger.

89. Last Day of Magic, The Kills
Det är svårt att verka minimalistisk när man lägger så mycket i en låt, men The Kills lyckas på något bisarrt sätt. Det var nog inte deras tanke.

88. California Dreamin’, The Mamas and the Papas
Sångens protagonist låtsas be i en kyrka. Det ligger något genialiskt i det.

87. Heart-Shaped Box, Nirvana
Angst? Visst, men jag uppskattar mer den romantiska sidan hos Cobain. Jodå, den finns där.

86. Rest My Chemistry, Interpol
Slidegitarr och komiskt tydliga knarktexter (”I live my life in the cocaine”). Detta är ett gediget indiehantverk.

85. You Can’t Say No To Me, Tiger Lou
Fin balans mellan erotik och romantik. Men vad har avslitna vingar att göra med någotdera?

84. I Wanna Be Your Dog, The Stooges
Att låta som The Stooges är något eftertraktat hos många moderna rockband. Det här är varför.

83. Mellow Yellow, Donovan
Jag förstår det inte. Men det förstås, när jag förstod Donovan sjöng han om hur han älskade sin skjorta. Det här går bättre. Fängslande i sin förvirring.

82. Long Lost To Where No Pathway Goes, Summoning
Jag är fientligt inställd till metal. Detta är ett viktigt undantag. Det lyckas, hur det än gör. Texten hjälper definitivt. Gotik i kubik.

81. Why Do They Leave?, Ryan Adams
Adams röst får hårda hjärtan att vekna. Hårdare hjärtan tar munspelet hand om.

80. The Court of the Crimson King, King Crimson

All hail the Crimson King! Han skrämmer mig för mycket för att göra något annat.

79. Common People, Pulp
Fungerar som en nytolkning av Dylans ’Like a Rolling Stone’, men med mer förakt och desperation.

78. 1901, Phoenix
Med mycket dist och en fransk tenorstämma kommer man ganska långt. Tydligen. 

77. Whole Wide World, Wreckless Eric
Naiv punk om tron på en själsfrände, som antagligen bor på Tahiti. Fulsnygg sång på hög nivå.  

76. Will There Be Enough Water?, The Dead Weather
Släpande trumvispar, piano som står för basgången och en vandrande gitarr från Jack White. Det här är modern blues, och bra sådan. Oavsett inkarnation blir allt Jack White rör vid till guld.

75. Hurt, Johnny Cash
Cash tog Trent Reznors ångestfyllda knarkarsaga och gjorde det till en hyllning till livet, en man som ser tillbaka på sitt liv med så stor efterklokhet att det gör ont att lyssna på. Men det går inte att sluta.

74. Omission, John Frusciante
Duett med Josh Klinghoffer. Båda sångare arbetar av varandra och skapar ljuv musik. John Frusciante är en förstklassig låtskrivare, och det är ’Omission’ ett ypperligt exempel på.

73. Papa’s Got A Brand New Bag, James Brown
Hes soul med attityd och snygg blåssektion.

72. Losing My Religion, R.E.M.
Rolig låt att sjunga karaoke till. Fin samling akustiska gitarrer och dramatisk sång.

71. Perfect Day, Lou Reed
Reeds stämma är omisskännlig, likaså hans texter. Scenen där låten används i Trainspotting är en av de bästa användningarna av musik i film man kan hitta. 

70. Ninna Nanna, Lulu Rouge

Tag ett stycke drömsk elektronik, lägg till nynnande och multiplicera med en italiensk vaggvisa. Slutresultat: alternativ tryckarmusik. 

69. Place to Be, Nick Drake
Nick Drakes namn är i princip synonymt med plågad konstnär, men det ligger mycket hopp i denna låt. Drakes röst kompletterar musiken på ett magiskt sätt.

68. Teenage Kicks, The Undertones
Det simpla i att vilja ha någon. Det vackra i att uttrycka det. Feargal Sharkey lyckas låta hoppfull och nedslagen på samma gång, och det är beundransvärt.

67. Fitzcarraldo, The Frames
Att göra en film om att dra ett skepp över ett berg är väl svårare än att skriva en låt om sagda film, men det är ändå något speciellt med denna hoppfulla saga. Glen Hansards röst förgyller.

66. Reptilia, The Strokes
Julian Casablancas låter som Iggy Pop, fast med mer kokain. ’Reptilia’ ger honom möjlighet att skrika ordentligt.

65. Say It Ain’t So, Weezer
Den vackraste sången om ångest över att hitta en Heineken i kylen som finns. Antagligen.  

64. Take Me Back, Van Morrison
Från Morrisons relativt okända nittiotal. Storslaget om svunna tider, med högtidlig sång och munspelsinslag. 

63. Blue Veins, The Raconteurs
Jack White är den man som gjort att blues har överlevt millennieskiftet som något mer än gubbmusik. ’Blue Veins’ innehåller några riktigt fantastiska sångfraseringar.

62. Shipbuilding, Elvis Costello & the Attractions
Handlar tydligen om Falklandskriget. Oavsett så är det en dynamisk sång, med briljant piano- och trumpetspel, och Costellos kanske allra bästa text. 

61. Baby Did a Bad, Bad Thing, Chris Isaak
Explosiv och rytmiskt underbar rock and roll. Chris Isaak sjunger med den där råa sexigheten som Elvis Presley bara trodde att han själv besatt.



60. Ragged Wood, Fleet Foxes

Fleet Foxes är folkrockbarock, så exotiskt som det låter. ’Ragged Wood’ är deras fantastiska debutalbums höjdpunkt.



59. Just Like Heaven, The Cure
Depprock i all ära, The Cure är ändå som bäst med låtar som ’Just Like Heaven’, lycklig kärlekspop. Robert Smith har, sitt intetsägande namn till trots, en väldigt känsloladdad sångröst.

58. Waterloo Sunset, The Kinks
Jag gillar Ray Davies hesa stämma och snygga fraseringar, tillsammans med den lite käcka melodin.

57. Stripped, Depeche Mode
Det finns en tyngd i David Gahans baritonstämma som ger ett bra djup till ’Stripped’, dramatisk som den är. Låten använder dessutom sampling på ett väldigt effektivt sätt.

56. Vultures, John Mayer
John Mayers gitarrfärdigheter är oklanderliga. Likaså hans sångröst, med en heshet att avundas och en falsett att mörda för. Han är som allra bäst inom bluesrock, och ’Vultures’ är ett perfekt exempel med sin fina rytm och snygga gitarrlicks.

55. Ballad of the Beacon, Wishbone Ash
Folkrock i sitt esse. Vacker sång och heroiska gitarrsolon från sjuttiotalets mest underskattade band.

54. In the Year 2525, Zager and Evans
Den skrämde mig första gången, och den skrämmer mig än idag. Men det ligger också något vackert i Zager and Evans långsiktiga framtidsvision.

53. The Boxer, Simon & Garfunkel
Duons harmoniska röster var något av det mest underbara som sextiotalets musikscen hade att erbjuda, även om denna låt släpptes först 1970. Pistolskotten i den ordlösa refrängen ger låten ett fint djup, och texten är något av Simons bästa, mest innerliga skrivande.

52. Coconut, Harry Nilsson
Jag och mina bröder spelade in en tolkning av ’Coconut’ när det begav sig. Många skratt följde. Man får en ny uppskattning för vad som går att göra med låten på det sättet. En underhållande låt, Harry Nilssons röst går igenom ett stort register på knappt fyra minuter.

51. H2Ogate Blues, Gil Scott-Heron & Brian Jackson
Kasta ihop blues, funk, soul och hiphop, gör det åtta minuter långt och låt det handla om USAs politiska landskap ca 1974 med fokus på Watergateskandalen. Har du lite tur så liknar det i alla fall den här låten.

50. Rudie Can’t Fail, The Clash

Ett hopkok av musikstilar med två sångare som uppenbarligen hade roligt under inspelningen. Resultatet är därför en låt som är rolig att lyssna på. Medryckande, upplyftande och snurrig.



49. Sex Pistols, Anarchy in the UK
Johnny Rotten låter som något skadeskjutet. ’Anarchy in the UK’ är sinnessjuka satt till musik.



48. Teardrop, Massive Attack
Ödslig, enslig, och vacker sång av Elizabeth Fraser, satt till precis lagom obehaglig musik. Förstärker min teori om att det är teoretiskt såväl som praktiskt omöjligt att skriva ett dåligt stycke musik om Jeff Buckley. Se även Frasers fullständigt magiska duettdemo med Buckley, ’All Flowers in Time Bend Towards the Sun’.

47. Cod Liver Oil & the Orange Juice, Hamish Imlach
Skotsk folk om en svårflörtad brud vid namn Hairy Mary. Jag vet få sånger som inkluderar skratt som en officiell del av texten. Hysteriskt rolig och charmig liten saga med snygg folkbluesig gitarr. 

46. Ghost Riders in the Sky, The Blues Brothers
Det verkar kanske som ett underligt val, men de som har sett Blues Brothers 2000 lär minnas denna scen. Hela bandet står plötsligt i lösskägg och denna låt kommer rullande som ett inferno. Dan Aykroyd och John Goodman (!) sjunger mörkt och stämningsfullt, himlen brinner och från ingenstans kommer ett munspelssolo som får nackhåren att resa sig. Fenomenalt. 

45. The State I Am In, Belle and Sebastian
Skör och fin liten sång. Berättaren gifter sig och hans fru blir kär i honom (i den ordningen), hans bror kommer ut ur garderoben på deras systers bröllopsdag, han introducerar sin fru till diverse alkohol och en präst skriver en bok baserad på hans bikt. Det ligger en viss charm i de snabba svängarna. Det är inte lätt att hänga med, men desto lättare att ryckas med.

44. Just Dropped In (To See What Condition My Condition Was In), The First Edition
Drömsekvensen med denna låt i The Big Lebowski fungerar som en utmärkt musikvideo. Texten är psykedeliskt himmelrike, gitarrspelet likaså.

43. Venus in Furs, The Velvet Underground
Texten är tillräckligt vag för att man inte ska distraheras av det sadomasochistiska innehållet. I vilket fall är man fullt upptagen med John Cales skräniga viola och Lou Reeds lätt roade sång.

42. More Than A Feeling, Boston
Riffet som inspirerade ’Smells Like Teen Spirit’ återfinns här. Väldigt vacker låt med en av rockens bästa sånginsatser från sångaren Brad Delp.

41. Thirteen, Big Star
Otroligt vacker tonårsromans. Alex Chiltons röst var skör och charmig. Den hackiga bakgrundssången är en fin detalj.

40. I Never Asked To Be Your Mountain, Tim Buckley

Att lämna sin fru och sitt ofödda barn är väl inte världens bästa tänkbara ämne att skriva om. Men Tim Buckley gör sig själv sympatisk, vare sig han var det eller inte. Han kastar sig på ’I Never Asked To Be Your Mountain’ med allt han har.  

39. The Passenger, Iggy Pop
Pops fåraktiga flin på omslaget till Lust For Life är i stor kontrast till den visa man han framställer sig själv som i ’The Passenger’. Iggy Pop är på väg någonstans, och jag vill vara den som kör honom dit.

38. A Day in the Life, The Beatles
Lennons verser är välsjungna och konstiga, McCartneys mellanparti är genialiskt, orkesterns härdsmälta i mitten och slutet av låten är bisarrt och det avslutande pianoackordet är ett av de mest slagkraftiga musikaliska avsluten som finns. The Beatles var nästan alltid bra, men aldrig någonsin var de bättre än såhär. 

37. Just Like Honey, The Jesus and Mary Chain
Det finns inte mycket att säga. Se Lost in Translation, helt enkelt. Vill du låna en näsduk är det bara att fråga.

36. Wouldn’t It Be Nice, Beach Boys
Jag trodde ett tag att texten gick ”wouldn’t it be nice if we were older, then we wouldn’t have to live so long”. Det hade varit fantastiskt. Skämt åsido är detta underbar pop. Harmoniska röster och fin hoppfullhet.  Se The Boat That Rocked för en mästerlig användning av ’Wouldn’t It Be Nice’.

35. Rock & Roll Suicide, David Bowie
“Time takes a cigarette, puts it in your mouth” är en sådan där fullständigt oklanderlig öppning. Därifrån stegras allt till ett storslaget crescendo, komplett med stråkar.

34. Hold the Line, Toto
En sådan där låt där allt faller på plats. Pianoriffet som är så omisskännligt, den raka texten, den starka tenoren Bobby Kimball och det klassiska gitarrsolot av Steve Lukather. Jag växte upp med denna låt, och får jag barn ska de också göra det. De ska älska ’Hold the Line’ vare sig de vill det eller inte.  

33. Moonlight Shadow, Mike Oldfield
Enkel pop (om än ovanligt bra sådan) som med Mike Oldfields ofattbara gitarrsolo förvandlas till magnifik pop. Maggie Reillys sång förtjänar också att nämnas, rak och enkel men väldigt effektfull till texten.

32. Bela Lugosi’s Dead, Bauhaus
Hur man alls får idén att konstatera att en skräckskådespelare är död, tjugotre år efter hans död, och gör en låt av detta konstaterande är svårt att gissa sig till. Det som följde blev i vilket fall den mest ikoniska goth som någonsin gjorts. ’Bela Lugosi’s Dead’ tar sin tid (den tickar in på 9:36), men det är svårt att märka hur tiden förflyter när man lyssnar in sig på det underliga beatet, den dämpade gitarren och den ekande sången.

31. The End, The Doors
Reverbfest med typiskt förvirrande sextiotalstext (läs “the blue bus is calling us”) och…lite mindre typisk sextiotalstext (läs “mother, I want to fuck you”). Jim Morrison låter som en klassisk domedagsprofet, vilket passar honom utmärkt.

30. Famous Blue Raincoat, Leonard Cohen

Cohen är en exceptionell textförfattare, men det är sällan han är så linjär i sitt historieberättande som med ’Famous Blue Raincoat’. Jag älskar hur texten är skriven som ett brev – avsändaren är samtidigt anklagande, nostalgisk och förlåtande, som om han genom att skriva brevet försöker komma underfund med sina egna känslor. ”I guess that I miss you, I guess I forgive you”, påstår Cohen, och det är osäkerheten som gör det hela så fängslande. Att brevet sedan avslutas med ”Sincerely, L. Cohen ” är pricken över i.

29. Family Affair, Sly and the Family Stone
Let’s get funky. Rytmiskt och underligt. Sly Stones pipiga halvskrik är väldigt underhållande, hans skrovliga låga toner likaså.

28. Sometimes, My Bloody Valentine
Man får inte ut mycket av texten över den distade gitarren, men det är i princip hela idén med shoegazing. Det är i vilket fall både vackert och stämningsfullt. 

27. Into Dust, Mazzy Star
Det är så väldigt simpelt egentligen. En röst, en gitarr. Stråkar. Men det hänger utan tvekan på Hope Sandoval. Hennes röst skapar ett ljudlandskap som är närmast meditativt. ’Into Dust’ är introversion satt till musik.   

26. My Weakness, Moby
Vad som låter som en afrikansk folksång spelas över piano och stråkar. Det kanske låter märkligt, men det är en dramatisk uppbyggnad i musiken, och när stråkarna når sitt crescendo finns det inte ord för att beskriva det, mer än att mina ögon tåras, mitt nackhår reser sig, mitt adamsäpple försvinner ner i magen och mitt hjärta blöder. Jag kan inte kräva så mycket mer av musik.

25. Sledgehammer, Bachman-Turner Overdrive
Centreras kring ett väldigt simpelt med ytterst effektivt gitarriff. I verserna låter Randy Bachman ånger- och lidelsefull, när refrängen tar över är Turner bubblande av sexualitet och övertygelse. Kontrasten är fenomenal. 

24. Worm Tamer, Grinderman
Låter ungefär som om James Browns ’Papa’s Got A Brand New Bag’ blir sexuellt trakasserad av King Crimsons ’21st Century Schizoid Man’. Resultatet är skrämmande. Det låter kaotiskt men följer ändå ett mönster, vilket är imponerande när man tänker efter.  

23. Shore Leave, Tom Waits
Tom Waits röst är den bästa tänkbara reklamen för rökning du kan hitta. ’Shore Leave’ är hans första försök till monologer, fast med sång i refrängen och avslutet. Med marimba och trombon blir det en trovärdig känsla av en smutsig, mörk stad mitt i ingenstans. Tom Waits är också väldigt mycket Tom Waits i både sång och text – han spelar biljard med en dvärg i skydd från regnet, han köper en kortlek (med flickor på baksidan) och han behöver verkligen raka sig. Alla kan vi relatera.  

22. Somebody to Love, Queen
Otroligt välstrukturerad låt med tanke på hur strukturen varierar. Gospelkänslan är mäktig. Queen är lycklig rock, och det är en kategori som kan vara ytterst svår att ta på allvar. Tur då att Queen var precis så bra som de var. Dessutom är jag förälskad i Freddie Mercurys mustasch.

21. There is a Light That Never Goes Out, The Smiths
Morrissey ger ifrån sig det typiska ”det gör ingenting om jag dör nu, för då dör jag vid din sida”, och han kommer undan med det. Kanske för att han (antagligen) föddes med en utomjordiskt vuxen stämma. Kanske för att hans ord är så väldigt väl valda, som att han specificerar den hypotetiska dödsorsaken till att bli påkörd av en dubbeldäckare. Kanske för att han har ett oklanderligt band bakom sig. Förmodligen på grund av alltihop.

20. The Chain, Fleetwood Mac

Rumours var ett av sjuttiotalets tveklöst bästa album, en veritabel kavalkad av låtar om splittring och hjärtesorg som nått närmast legendarisk status. Inget spår är bättre genomarbetat än ’The Chain’, från rytmiskt stabila verser till total, nattsvart desperation i refrängen (”and if you don’t love me now, you will never love me again”).



19. Leave, The Swell Season
Glen Hansard pressar jämnt och ständigt sin röst till rejäla höjder. Tro mig, jag har själv försökt återskapa magin i denna låt. Det går inte. Man behöver Glen Hansard.

18. All Along the Watchtower, The Jimi Hendrix Experience
Det krävs en hel del för att göra en bra cover. Det krävs betydligt mer för att göra den så bra att originalet blir som en fotnot i jämförelse. Att Jimi Hendrix lyckades med detta beror väl delvis på att texten låter som något han själv kunde ha skrivit. Delvis beror det på att han var en av världens bästa gitarrister. Mest det senare.

17. Rainy Day Women # 12 & 35
Visst, Bob Dylan har skrivit bättre och mer utförliga texter än såhär. Men vi måste alla bli stenade. Dylan framställer sig allra oftast som antingen en domedagsprofet, en demonstrant eller en bitter älskare. Dock anser jag att han är minst lika övertygande som salongsunderhållning.   

16. King’s Crossing, Elliott Smith
Elliott Smith knivhögg sig själv i hjärtat. Det verkar lite tragikomiskt när han i ’King’s Crossing’ ber om ”one good reason not to do it”. Inledningen är omtumlande. Avlägset tal som går över i gitarrfeedback som går över i ett piano som verkar spelas under vattnet. Därefter lyckas Smith förvandla jultomten till ett magert, sluddrande fyllo.

15. Dazed and Confused, Led Zeppelin
Kvinnans själ skapades i helvetet. Hårda bud. Robert Plant låter som en översexuell varg. Jimmy Page låter som en orkester på egen hand. ’Dazed and Confused’ låter som sex. Försök motbevisa mig.

14. Transmission, Joy Division
Att Ian Curtis hade epilepsi märktes i hans scenmanér, men inte i hans sång. Den var det styrka i. Han kunde skrika med värdighet. ’Transmission’ har fina bas- och gitarriff, men det är trummorna som verkligen för den framåt. Storslaget.   

13. Inner City Blues, Marvin Gaye
Även om Marvin Gaye var soulmusiker (och en obestridligt bra sådan) är hans främsta verk mer av en funklåt. Basen och bongotrummornas rytmer är oemotståndliga, och Gayes sång är ljuv massage för hörselgångarna.

12. Ball and Biscuit, The White Stripes
Jack White påstår att han definitivt är den sjunde sonen, och erbjuder att visa sin garanterat tiofaldiga styrka innan han går. Man får väl kalla det för underlig blues. Det finns dock inget underligt med de tre (3!) magiska gitarrsolon han hinner med under låtens sju (7!) minuter. Underlig blues? Kanske. Ovanlig blues? Säkerligen. Mästerlig blues? Utan tvekan.  

11. Ný batterí, Sigur Rós
I en del musik kan man hitta ångesten i texterna. I vissa fall hittas den i musiken; ett mollackord här, en utdragen suck där. ’Ný batterí’ är på ett språk jag inte ens förstår, och ändå dryper den av ångest på ett sätt som väldigt lite annan musik jag hört gör. Man kan förstås argumentera för att ångest och självömkan är tjatigt och oinspirerat, men när det görs rätt så görs det verkligen rätt. Mellan den undersköna basgången, den brutala cymbalen och Jón Birgissons falsett (som han stannar uppe på under hela låten) är ’Ný batterí’ något musikaliskt unikt.

10. Thin Blue Flame, Josh Ritter

Vissa musiker har en sång där man verkligen känner att det här är deras Stora Verk, deras Bedrift, deras Sång Som Förtjänar Versaler. För Josh Ritter är denna sång onekligen ’Thin Blue Flame’. På ytan är det en metaforisk kommentar om Irakkriget, men i slutändan är det mer en allmän efterfrågan om tolerans och fristad. Det är mäktigt, och Ritters Idahobrytning är charmig så det förslår.

9. The Great Gig in the Sky, Pink Floyd
Det finns något som på engelska kallas “catching lightning in a jar”. När Claire Torry gick in i studion för att spela in ordlös sång till ’The Great Gig in the Sky’ var det precis vad Pink Floyd gjorde. Vad det än var Torry tänkte på när hon sjöng så är resultatet fullständigt enastående. Det låter som att dö, det låter som att döda, det låter som lycka, frustration, hopplöshet, ilska…allt under cirka tre minuter av sång. Mannen i bakgrunden som under inledningen förklarar varför man inte ska vara rädd för att dö är en genialisk detalj som ger låten ännu mer djup.  

8. The Importance of Being Idle, Oasis
De flesta människor lär påstå att ’Wonderwall’ är Oasis bästa låt. Men a) de flesta människor har antagligen inte ens hört mer av Oasis, b) de flesta människor tar inte Oasis på lika stort allvar som jag, och c) de flesta människor är idioter. ’The Importance of Being Idle’ är en hymn till (brittisk) lathet, och till att behålla sin stolthet trots lättjan. Strukturen är underbar, och Noel Gallagher sjunger bättre än någonsin. Framförallt är låten så uppåt att jag blir uppriktigt glad av att lyssna på den.  

7. Welcome to My Nightmare, Alice Cooper
Alice Cooper är ingenting om inte teatralisk, och när hans röst får möjlighet att demonstrera detta är han en av de starkaste sångarna som finns. Jag älskar hur hans röst mellan verserna går från viskning till diaboliskt muttrande till höga skrik. Lägg till trumpeter i ett rent härdsmälta till mellanspel och du har en vinnare.

6. Me, My Yoke + I, Damien Rice
‘Me, My Yoke + I’ är en ovanlig låt för Damien Rice, med sitt hårdrockssound och sin onanirelaterade text. Detta är dock oväsentligt. Det viktiga är att Damien Rices största, mest allmänna beröm ligger i hans sårbarhet, och hur musiken framhäver det. ’Me, My Yoke + I’ är ett ovanligt tillvägagångssätt, men mer sårbar, sorgsen, desperat, argsint och farlig än såhär har han aldrig låtit, metaforer om onani till trots.

5. Mannen i den vita hatten (16 år senare), Kent
Den enda som kan skriva musik på svenska som tilltalar mig är Joakim Berg. Detta för att han, och du får himla med ögonen hur mycket du vill, sammanfattar hur det är att vara människa, och han sammanfattar hur det är att vara svensk, och han gör det hela tiden, till och med när hans texter verkar extra främmande och konstiga. ’Mannen i den vita hatten’ är en nostalgitripp tillbaka till en studentdag, en sista termin, en ungdomskärlek och en vi-mot-dem-känsla. Det hela inleds elegant med flertalet akustiska gitarrer, men går snart igång på allvar med full bandstyrka. Melodimässigt är det Kents mest fullbordade verk, med ett blödande stråkparti, fylliga trummor och gott om prima arbete för gitarr och bas. Textmässigt är det också en triumf – ”jag minns allt som naglarna mot glas” sjunger Joakim Berg, och det är vackert, det är sentimentalt, det är alldeles fullständigt totalt underbart. Låten avslutas med ett mantra med halvt morbid ton – ”vi ska alla en gång dö” mässar Berg. Det låter larvigt och pretentiöst. Men så har han ju faktiskt helt rätt också. Det är svårt att komma ifrån logiken. Det är enklare att bara acceptera den kolossala skönheten.  

4. Eternal Life, Jeff Buckley
Jeff Buckley är historiens bästa sångare. Jag kommer aldrig att dementera detta påstående. Han gav sig på varenda låt med allt han hade, det blev aldrig någonsin några halvmesyrer. Eternal Life är ett enda stort rockinferno, där han attackerar på gitarr och sång med en aggressivitet som skulle skrämma livet ur en steroidpumpande hyena. Jeff Buckley är förbannad, och världen ska lyssna, för helvete.

3. Don’t Forget Me, Red Hot Chili Peppers
Mycket kan sägas om Red Hot Chili Peppers förmåga att producera riktigt bra och spralliga funklåtar, men när de lägger på det stora allvaret är det bara att ta betäckning. ’Don’t Forget Me’ verkar vara skriven utifrån en drogs perspektiv, en drog som gör sig påmind och vägrar låta sig bli bortglömd. Det långsamma basriffet och trumkompet är mörka och målmedvetna. John Frusciantes gitarr är stundtals sparsam, stundtals explosiv, men hela tiden ytterst effektfull. Slutligen har vi Anthony Kiedis sång, som är tillräckligt dov, melankolisk och hotfull för att rasera murar.

2. Idioteque, Radiohead
‘Idioteque’ drivs av ett beat som låter som om det upplöses i varje slag. Dystopin har slutligen slagit till, ”women and children first”. Istiden är på väg, och Thom Yorke är skräckslagen. Han yrar, han babblar, han talar i tungor, han våndas och går upp i falsett, och musiken förstår honom. Jag kan inte säga att jag klandrar honom jag heller.

1. The Mercy Seat, Nick Cave & the Bad Seeds

En man ska sättas i elektriska stolen. Han är redo, säger han, att möta Gud, och han är övertygad om att Gud tar emot honom med öppna armar. Han är ju oskyldig. I själva verket är han glad och lättad över att få lämna jordelivet och upphöjas till himmelriket, även om hans huvud nödvändigtvis måste brinna. Men nådasätet väntar, och även om han kan hävda blankt inför alla som inte vill lyssna att han inte gjort något ont, så tickar sekunderna mot hans död närmare. Han blir mer och mer desperat och osammanhängande, och hans övertygelse verkar mindre och mindre säker. Slutligen måste han erkänna – för sig själv mer än för någon annan – att han har ljugit.
Gud och död är ett återkommande tema i Nick Caves texter, men tydligare än såhär blir det inte. Refrängen upprepas under de fem sista minuterna av ’The Mercy Seat’, och för var gång är avgrunden lite närmare, förnuftet lite längre borta, och desperationen är tydlig i sången såväl som i musiken. Det som utmärker ’The Mercy Seat’ som en storslagen, fullkomlig låt är möjligheten till att experimentera med strukturen. På skiva begravs låten i elgitarrer, orgel och stråkar, och är en pulserande, älskvärd röra. Live, däremot, har den spelats på en mängd olika sätt; avskalat till piano och fiol, endast akustisk gitarr och bongotrummor, dränkt i feedback i hårda punkversioner eller mer balanserat som akustisk hårdrock. Oavsett struktur behålls den profetiska, aggressiva, skräckslagna, ångerfulla stämningen. Berättaren är ett skrämt djur som försöker förhandla med staten, med döden, med Gud och med sitt eget samvete. Han misslyckas, inte för att världen är en kall och hård plats, utan därför att han själv orsakat sin situation och nu står för konsekvenserna, vad han än försöker lura i andra och sig själv. ’The Mercy Seat’ är ett mästerverk, i ordets sanna betydelse.

Tanken med denna blogg är att jag ska dela med mig av diverse topplistor jag skriver om diverse saker, huvudsakligen då musik-, film- och litteraturrelaterat.