My Thespian Nightmares

Här är årets 25 bästa låtar.

 

 

På grund av mitt sommarjobb kommer jag nog alltid associera denna låt med en ekande kyrka. Det passar låtens atmosfär, med mjukt mässande sång och markerande pianoackord.

 

Till skillnad från La Dispute:s tidare storverk, den fullständigt förkrossande ’King Park’, är ’Woman (in mirror’) avskalad och samlad. Jordan Dreyer håller sig på konversationsnivå, resten av bandet likaså.

 

’Nevermind’ hittar balansen mellan musik och text som ibland saknas på Cohens senaste låtar: han håller sig till en rytmisk viskning som klär hans 80-åriga röst, han ackompanjeras av inte mycket mer än ett elpiano, en bastrumma, och en kvinna som bönar om fred på arabiska.

 

First Aid Kit fungerar som bäst när de låter samspelet mellan sina röster stå i centrum. Case in point: den undersköna avslutningen i ’Cedar Lane’.

 

Under hösten 2013 arbetades den in på turnén, och i år släpptes äntligen en inspelning av denna lågmälda pärla, som hade passat väl in på Push the Sky Away i fjol.

 

Låter som ett elektroniskt Rammstein.

 

Daveed Diggs går från double time till triple time, och andra hiphoptermer jag bara har en vag förståelse för, och instrumentationen sprakar, mullrar och kompletteras av lite smakfull saxofon.

 

 

Tekniskt sett fuskar jag väl, eftersom detta bara är en nyinspelning av en äldre låt, men Majical Cloudz släppte bara en låt i år, och jag tänker inte låta den gå onämnd. Som förra årets material är ’Your eyes’ hyfsat minimalistisk, med loopad instrumentation och fokus på Devon Welsh:s barytonstämma. Nytt är en mjukare, mer samlad sånginsats från Welsh, och instrumentation som nästan kan beskrivas som glad, eller åtminstone lite uppåt. Jag tar vad jag kan få, och det jag får är årets tionde bästa låt.

 

 

 

Årets mest depressiva partylåt. Refrängen exploderar i ett konfettiregn, och Sia:s röst är så stark att jag dör lite. Musikvideon är också väldigt bra.

 

 

 

Ursäkta, men ibland behövs lite forcerade och långsökta liknelser. Så, om Frank Zappa hade försökt skriva en låt inspirerad av The Cure:s ’One hundred years’, och sedan spelat in den så lo-fi som möjligt, hade det kanske låtit som ’Not enough violence’. Kanske. ”You’re fertilizer on the body farm”.

 

 

 

Zack de la Rocha från Rage Against the Machine:s röst arbetas in i själva instrumentationen medan Killer Mike och El-P hetsar till fängelseupplopp, sedan får han gå loss med en svidande gästvers. Årets hiphoplåt. Och årets låttitel, nu när vi ändå är igång.

 

 

Tolv minuter av ”blues” som rör sig långsamt nog för att man förr eller senare ska inse att Michael Gira sjunger från perspektivet av ett foster. ”I need looooooove” mullrar han, och svaras av demoniska skratt. En låt att drunkna i.


5. Iceage, Forever

 

Iceage har gett lite svängrum till sin punkformel, och har fått en ny tyngd på köpet. Elias Bender Rønnenfelt sjunger slarvigt men med stor patos, och jublande trumpeter hoppar in i crescendot till sista refräng.

 

 

 

”I wanna dance with a black woman”. Alright. “I wanna wake from hot dreams of you” Snyggt. “I wanna follow through on all my promises and threats to you, babe”. Hmm. *Saxofonsolo*. Årets sexigaste låt.

 

 

 

Dylan Baldi har överträffat sig själv. ’I’m not part of me’ är hans bästa låt hittills, obevekligt catchy men samtidigt rå nog för att inte skämmas inför låtar som hans förra mästerverk, ’Wasted Days’.


2. Future Islands, Seasons (waiting on you)

 

En fullständigt perfekt poplåt, framförd av en sångare som dansar som besatt, slår sig för bröstet, stirrar galet och uppriktigt på publiken och slänger ur sig lite growling då och då för att hålla det intressant. Låten står mer än väl på egna ben, men för helvete, se liveklipp av denna fantastiska låt.

 

 

 

Jocke Berg med armarna höjda framför sig i blått ljus. När trummorna drar igång, och låter som att de ska kollapsa in i sig själva. Första genomlyssningen, på en bänk i solskenet. Hur Jocke får till något som är svårt att sätta fingret på men som låter fullständigt magiskt när han sjunger ”jag ser, jag ser en himmel utan moln”. Hur gitarrerna ekar enskilda, dominerande ackord i refrängen. Falsetten. Hur synt och bas glider in i introt. Introt överhuvudtaget. ”Le mirage betyder hägring”. Det fanns flera Kentlåtar som tävlade om förstaplatsen för mig, men ’Mirage’ hamnade här för alla smådetaljer, alla saker den drar till minnes, och för att det helt enkelt är en helt jävla makalöst bra låt.

 

 

 

Visst är det lite otight på sina ställen. Visst ligger sången lite för högt och basen lite för lågt i mixen. Visst är inspelningen i sig lite sisådär i ljudkvalitet. Men jag är stolt över den här låten. Jag är stolt över människorna som spelar den med mig, stolt över hur väl den fungerar som avslutning på våra (alltför sporadiska) spelningar, stolt över att folk som ser oss tenderar att säga "fan vad bra den där sista var, vad hette den?", stolt över att få klämma i för full hals och sedan stå där utmattad när Pontus river av sitt skitsnygga solo. Jag hade annars satt en låt som heter 'In her own image' här, men den har vi inte spelat in än. Good things come to those who wait, förhoppningsvis.

Tack för mig.