Radiohead, The King of Limbs
Jag var osäker på om denna blogg skulle få innehålla gamla hederliga recensioner eller inte, men jag kunde ju inte kasta bort möjligheten att kort recensera Radioheads nya album.
Radiohead har (nästan) alltid varit i en klass för sig, och bör därför inte jämföras alltför starkt med något annat än sig själva. The King of Limbs låter som en naturlig uppföljare till 2007:s In Rainbows, men samtidigt inte. Det största problemet med The King of Limbs, förutom den ringa längden, är hur repetativt det låter. Mycket låter helt enkelt loopat: trummor, gitarrer och bas som går runt, runt, runt utan variation. Detta är tydligt på de fyra första spåren. Men trots detta finns det stunder då bandet verkligen lyser. Vackra Give Up the Ghost är ett sådant ögonblick. Lotus Flower, med Thom Yorke sjungandes i felfri falsett (och dansandes i en skamlöst cool och samtidigt töntig musikvideo), ett annat. Rytmiskt har Radiohead dessutom aldrig låtit bättre; särskilt trummisen Phil Selway spelar frenetiskt nog för att få mig att anta att orden "I've got blisters on my fingers!" måste ha yttrats någon gång under albumets inspelning.
The King of Limbs kan ses som ett steg neråt efter mästerverket som var In Rainbows, men inget vettigt fan av Radiohead kan bli uppriktigt besviken.
Någon mer än jag som undrar om inte Tove Jansson ligger bakom omslaget?
Radiohead har (nästan) alltid varit i en klass för sig, och bör därför inte jämföras alltför starkt med något annat än sig själva. The King of Limbs låter som en naturlig uppföljare till 2007:s In Rainbows, men samtidigt inte. Det största problemet med The King of Limbs, förutom den ringa längden, är hur repetativt det låter. Mycket låter helt enkelt loopat: trummor, gitarrer och bas som går runt, runt, runt utan variation. Detta är tydligt på de fyra första spåren. Men trots detta finns det stunder då bandet verkligen lyser. Vackra Give Up the Ghost är ett sådant ögonblick. Lotus Flower, med Thom Yorke sjungandes i felfri falsett (och dansandes i en skamlöst cool och samtidigt töntig musikvideo), ett annat. Rytmiskt har Radiohead dessutom aldrig låtit bättre; särskilt trummisen Phil Selway spelar frenetiskt nog för att få mig att anta att orden "I've got blisters on my fingers!" måste ha yttrats någon gång under albumets inspelning.
The King of Limbs kan ses som ett steg neråt efter mästerverket som var In Rainbows, men inget vettigt fan av Radiohead kan bli uppriktigt besviken.
Någon mer än jag som undrar om inte Tove Jansson ligger bakom omslaget?
Oscarlistan
Februari kom och gick med sin Oscarfeber, och visst får jag säga att jag smittades. Det gav mig också den ljusa idén att skapa en topplista relaterad till Oscarsgalan. Till läsarnas stora glädje (eller hur) har vi de topp 15 mest välförtjänta Oscarsvinsterna!
Självklart har jag inte sett alla filmer från de åren jag listar, så alla mina val är baserade på vinnarnas egna meriter. Skulle ni valt annorlunda? Lämna gärna en kommentar där ni skäller på mig.
TOPP 15 MEST VÄLFÖRTJÄNTA OSCARVINSTER:
15. Bästa Manliga Biroll 1997: Robin Williams som Sean Maguire i Good Will Hunting
Robin Williams hittar ofta en bra balans mellan komedi och drama i sina roller, men i Good Will Hunting lade han komedin åt sidan och gav ändå en av sina bästa roller. Akademin gav respons.
14. Bästa Manliga Huvudroll 2010: Colin Firth som George VI i The King's Speech
Att se trailern till The King's Speech är tillräckligt för att se vilken tyngd Colin Firth lägger i sitt framträdande som George VI. Sårbar, stoisk och snarstucken, men en god man. Det är en typisk karaktärstyp, men den är sann, och den är mästerligt agerad.
13. Bästa Manliga Biroll 1995: Kevin Spacey som Verbal Kint i De Misstänkta
De Misstänkta är bäst ihågkommen för det stora avslöjandet i slutminuterna av filmen, något som filmen gradvis hade byggt upp till från första början. Men det hade aldrig kunnat bli så effektfullt utan Kevin Spacey, som gav karaktären och filmen precis den udd av desperation som behövdes.
12. Bästa Manliga Huvudroll 1988: Dustin Hoffman som Raymond Babbitt i Rain Man
Man pratar ofta om Robert DeNiro, Al Pacino och Marlon Brando som tidernas stora skådespelare, men man glömmer lätt Dustin Hoffman. I Rain Man porträtterar han en man med autism med både finkänslighet och trovärdighet, och överträffar sin motspelare Tom Cruise med hästlängder.
11. Bästa Film 2007: No Country for Old Men
Bröderna Coen gör väldigt säregna filmer. No Country for Old Men är en intensiv och mästerligt gjord thriller, och förtjänar alla lovord.
10. Bästa Manliga Biroll 2007: Javier Bardem som Anton Chigurh i No Country for Old Men
Alla lovord, som sagt. Inget var lika imponerande med filmen som Javier Bardems rollprestation. Skräckinjagade, men med precis rätt mängd karisma för att fortsätta vara intressant.
9. Bästa Manliga Huvudroll 1984: F. Murray Abraham som Antonio Salieri i Amadeus
Något av det svåraste att göra rätt som skådespelare är att porträttera avundsjuka. Få om någon alls har lyckats lika väl som Abraham. Salieris desperata behov av att överträffa Mozart såväl som sig själv är hjärtskärande.
8. Bästa Manliga Huvudroll 2007: Daniel Day-Lewis som Daniel Plainview i There Will Be Blood
Daniel Day-Lewis tar definitionen av karaktärskådespelare till helt nya höjder. Han lägger ner nästan ohälsosamt mycket energi på sina roller, och har såhär långt fått två Oscarvinster för besväret. I There Will Be Blood är han obeveklig, osympatisk och skrämmande bra.
7. Bästa Manliga Biroll 1994: Martin Landau som Béla Lugosi i Ed Wood
Att spela en historisk figur är en svår sak i sig, men att ge sig på att porträttera en skådespelare kräver ett väldigt engagemang. I Martin Landaus fall krävdes också tung sminkning, men hur han fångade själva kärnan hos den legendariske skräckskådespelaren Béla Lugosi har allt att göra med begåvning och hängivenhet.
6. Bästa Manliga Huvudroll 1991: Anthony Hopkins som Hannibal Lecter i När Lammen Tystnar
Få tänker på det faktum att Anthony Hopkins bara medverkar i ca 17 minuter av filmen. Man är för upptagen med en av filmhistoriens mest minnesvärda karaktärer.
5. Bästa Manliga Huvudroll 1975: Jack Nicholson som R.P. McMurphy i Gökboet
Jack Nicholson är oförglömlig i allt han gör. Gökboet är det ultimata exemplet. I denna roll är han galen, men inte på det sätt han påstås vara, och inte på något negativt plan. Hans livsglädje smittar av sig.
4. Bästa Film 2003: Sagan Om Konungens Återkomst
Det finns inget ord som beskriver Peter Jacksons trilogi om Ringen bättre än "episkt". Den avgörande sista delen sätter allting på sin spets, och levererar precis vad som krävs. Ett modernt mästerverk.
3. Bästa Kvinnliga Huvudroll 2010: Natalie Portman som Nina Sayers i Black Swan
Redan vid tretton års ålder var Natalie Portman en fantastisk skådespelerska, då i thrillern Léon. Black Swan är hennes bästa framträdande, ett modigt sådant, i en väldigt krävande roll. Hon balanseras på avgrunden, men behåller fotfästet.
2. Bästa Manliga Biroll 2009: Christoph Waltz som Hans Landa i Inglourious Basterds
Jag hade aldrig hört talas om Christoph Waltz innan den här filmen, och såg honom därför med ett öppet sinne. Det jag såg var ett felfritt agerande i en roll som en oemotståndligt charmig men samtidigt vedervärdig nazist. Från första scenen till sista är det Hans Landa man vill se.
1. Bästa Manliga Biroll 2008: Heath Ledger som The Joker i The Dark Knight
Den hype som fanns kring Heath Ledgers sista fullständiga roll var massiv. Det hela var förutsägbart nog - en ung, omtyckt, någorlunda kritiskt uppskattad skådespelare dör, och hans roller får helt plötsligt en helt annan sorts tyngd. Det var åtminstone så jag tolkade det. Men faktum är att Heath Ledger är fullständigt perfekt som The Joker. Varje ord han yttrar, varje ansiktsuttryck, varje andetag han tar är mästerligt. Ingen roll har någonsin förtjänat sin hype lika mycket som Heath Ledgers i The Dark Knight, och ingen skådespelare har förtjänat sin Oscar lika mycket.
