2014: Album
clipping. blandar friskt välbekanta hiphopteman (sex, droger, etc.) med mer okonventionella historier (en kvinnlig seriemördare, en pyroman som får en dos av sin egen medicin, etc.), och filtrerar det genom kreativ, oberäknelig instrumentation (’Get up’ består till exempel av inte mycket mer än ett alarm från en klockradio). Allt hålls samman av en tekniskt skicklig och textmässigt kreativ rappare, och refränger som trots allt kaos lyckas med att vara svängiga.
BÄSTA SPÅR: INTRO, BODY AND BLOOD, WORK WORK, TAKING OFF, DREAM, GET UP, INSIDE OUT, STORY 2, ENDS
Mer enhetligt och fokuserat än deras album Attack on Memory från 2012, med en på gott och ont lite råare ljudbild. Cloud Nothings ser framförallt till att göra sina låtar slagkraftiga: vartenda ett av dessa åtta spår har gitarriff och sångmelodier som sätter sig fast. Trummisen Jayson Gerycz är också kolossalt bra, och ger låtarna en intensiv framåtrörelse.
BÄSTA SPÅR: NOW HEAR IN, PSYCHIC TRAUMA, JUST SEE FEAR, NO THOUGHTS, PATTERN WALKS, I’M NOT PART OF ME
De senaste åren har jag snappat upp en och annan låt från Ariel Pink som jag gillat, men jag har aldrig riktigt fått grepp om honom. Efter pom pom kan jag konstatera att det inte är meningen att man ska få grepp om Ariel Pink, och att det är helt i sin ordning. Albumets sjutton spår vandrar entusiastiskt och förvirrat igenom så många subgenrer de hinner med, från psykedeliska pastischer i stil med tidig Pink Floyd till somrig 60-talspop, från goth-parodier till uppriktig 80-talistisk syntpop, och till och med reklamjinglar. pom pom är ett extremt fånigt album, men Ariel Pink tar sig an musiken med en sådan entusiasm och med ett så gediget låtskrivarlynne att albumets fånighet endast blir ett plus.
BÄSTA SPÅR: PLASTIC RAINCOATS IN THE PIG PARADE, WHITE FRECKLES, FOUR SHADOWS, NOT ENOUGH VIOLENCE, PUT YOUR NUMBER IN MY PHONE, NEGATIV ED, BLACK BALLERINA, PICTURE ME GONE, DAYZED INN DAYDREAMS
7. Future Islands, Singles
Future Islands är inte ett nytt band, men som de flesta andra hörde jag dem först i år, efter deras storslagna framträdande på David Letterman. Vilket för mig till sångaren, Samuel T Herring, som nog kan vara årets stora upptäckt. Han är olik någon sångare jag tidigare hört eller sett: han dansar med en vettvillig inlevelse, och hans röst låter full av grus. Han är fullständigt fängslande, och musiken ankrar honom runt stark, slagkraftig pop, med fokus på svängig, melodisk bas och glittrande syntslingor. Detta är beroendeframkallande musik, och ett band jag kommer se fram att höra mer av.
BÄSTA SPÅR: SEASONS (WAITING ON YOU), DOVES, BACK IN THE TALL GRASS, A SONG FOR OUR GRANDFATHERS, LIGHT HOUSE, FALL FROM GRACE, A DREAM OF YOU AND ME
6. Sun Kil Moon, Benji
Benji består av elva hjärtskärande och djupt empatiska små noveller till låtar, där Mark Kozelek lägger hela sitt liv under ett mikroskop: hans syssling och morbror dog båda i bränder orsakade av exploderande sprejburkar, han älskar sin mamma och fasar inför den dagen då hon inte kommer finnas där, hans pappa var något hård mot honom men uppfostrade honom rätt, hans vän Ben Gibbard från The Postal Service ger honom ett visst mått av professionell svartsjuka, och han spenderar en dag hos sin pappas vän, som inväntar rättegång för att ha gett sin fru aktiv dödshjälp. Sedan har vi låtar som ’I watched the film ’The Song Remains the Same’’ och ’Richard Ramirez died today of natural causes’, som går igenom så mycket småfakta och filosofiska funderingar att de kunde ha utgjort ett eget album. Allt detta bygger Mark Kozelek runt vackert skriven och varierad musik, och en klar, krispig ljudbild. Benji är ett vackert, sorgligt, smart och roligt album, och värt att återkomma till om och om igen.
BÄSTA SPÅR: CARISSA, I CAN’T LIVE WITHOUT MY MOTHER’S LOVE, DOGS, PRAY FOR NEWTOWN, JIM WISE, I WATCHED THE FILM ‘THE SONG REMAINS THE SAME’, RICHARD RAMIREZ DIED TODAY OF NATURAL CAUSES, BEN’S MY FRIEND
5. Run the Jewels, Run the Jewels 2
Run the Jewels, en duo bestående av rapparna Killer Mike och El-P, är bland det bästa jag någonsin hört i hiphopväg. Instrumentationen är stundom mörk och tät, stundom ryckig och upplyftande, och rakt igenom den konsekvent bästa hiphopinstrumentation jag hört på ett album. Som rappare är Killer Mike och El-P tekniska och lyriska mästare, med ett flyt som är få förunnat, fullt av allitterationer, kvicka ordvitsar, underfundiga metaforer och bitande samhällskommentarer. Oavsett om de tacklar systematisk rasism (’Early’), ett smärtsamt förflutet som knarklangare (’Crown’), sexuellt begär (den komiskt snuskiga ’Love again’) eller bara välberättigat skrytande om deras status som rappare (’Jeopardy’, 'Oh my darling don't cry') så håller de en oerhört hög klass, och ett fokus som aldrig släpper. De strävar uppenbart efter storhet, och de lyckas fullständigt.
BÄSTA SPÅR: JEOPARDY, OH MY DARLING DON’T CRY, BLOCKBUSTER NIGHT PART 1, CLOSE YOUR EYES (AND COUNT TO FUCK), LIE CHEAT STEAL, EARLY, LOVE AGAIN (AKINYELE BACK), CROWN, ANGEL DUSTER
4. Timber Timbre, Hot dreams
Timber Timbre gör sensuell, filmisk och stundtals mörk musik, med en tät, behaglig atmosfär. Saxofon, xylofon och mellotron kombinerat med typiskt 50/60-talspop: om Roy Orbison hade gjort soundtracket till en film av David Lynch hade det kunnat låta ungefär såhär. Om den beskrivningen inte får dig att vilja höra detta album omgående kan jag inte hjälpa dig.
BÄSTA SPÅR: BEAT THE DRUM SLOWLY, HOT DREAMS, CURTAINS!?, BRING ME SIMPLE MEN, GRAND CANYON, THIS LOW COMMOTION, RUN FROM ME, THE THREE SISTERS
3. Iceage, Plowing into the field of love
Efter två korta, intensiva och skräniga punkskivor har danska Iceage breddat ut sig, och resultatet är strålande. Instrument som piano, akustiska gitarrer, viola, trumpet och mandolin ger en ny karaktär till deras låtar, och på kuppen har de också blivit tightare, mer självsäkra musiker. Elias Bender Rønnenfelt kan fortfarande inte sjunga ordentligt, men hans darrande, sura stämma har också förbättrats, och namn som Ian Curtis och Nick Cave har, inte helt oförtjänt, börjat nämnas i samma andetag som hans eget. Plowing into the field of love är stökig, skränig musik; den slår vilt omkring sig i alla riktningar, och den träffar förödande ofta.
BÄSTA SPÅR: ON MY FINGERS, THE LORD’S FAVORITE, HOW MANY, GLASSY EYED DORMANT AND VEILED, STAY, ABUNDANT LIVING, FOREVER, AGAINST THE MOON, SIMONY, PLOWING INTO THE FIELD OF LOVE
To be kind är som en slägga: varje låt slår hårt, målmedvetet, repetitivt och obevekligt, i allt från fem till 34 minuter, hur mycket tid som än behövs för att få allt att rämna. Swans sysslar inte med små gester, utan skriver låtar som växer, stegrar och slutligen exploderar i total katarsis. Det är inte ett album för den otålige (det tickar in på 121 minuter), eller för den som vill ha tydlig framåtrörelse och variation: låtarna hittar en takt, ett groove, ett riff, och gör dessa till cirkulerande mantran, som bara blir högre och högre tills det antingen når ett crescendo eller faller isär. Och mitt i alltihop står Michael Gira, med en röst som utslitet och hårt åtspänt läder, och predikar, bönar, hotar, vrålar och gurglar om vartannat.
BÄSTA SPÅR: SCREEN SHOT, JUST A LITTLE BOY (CHESTER BURNETT), A LITTLE GOD IN MY HANDS, BRING THE SUN/TOUSSAINT L’OUVERTURE, SHE LOVES US, KIRSTEN SUPINE, OXYGEN, TO BE KIND
1. Kent, Tigerdrottningen
Efter första genomlyssningen, på den där bänken i solskenet i slutet av april, rådde det ingen tvekan om vilket album som skulle toppa den här listan. Detta är inte en garanti när det kommer till Kents musik; jag älskar alltid deras album, men det är inte alltid de dominerar över all annan musik på det sättet som Tigerdrottningen gjorde för mig 2014. Varje enskild låt är ett under av produktion och låtskrivarfiness, varje refräng slår an strängar ända in i märgen, varje stavelse Jocke Berg häver ur sig etsar sig fast i min själ. Texter om ungdom kontra vuxenlivet, ansvarstagande, ångest, förändring, längtan, kärlek och politisk misär omges av perfekt pop- och rockmusik. Jag har visserligen en allmän tendens att höja Kent till skyarna, men nu går det bara inte att låta bli. Efter elva album håller de fortfarande en löjligt hög klass, och nu har de överträffat sig själva: i skrivande stund är jag beredd att kalla Tigerdrottningen för Kents bästa album, vilket för min räkning gör det till det bästa svenska albumet genom tiderna.
BÄSTA SPÅR: MIRAGE, VAR ÄR VI NU?, SKOGARNA, LA BELLE EPOQUE, SVART SNÖ, ALLT HAR SIN TID, INNAN HIMLEN FALLER NER, DIN ENDA VÄN, GODHET, SIMMAREN, DEN ANDRA SIDAN
