Topp 100 Låtar
100. Smoke, Ben Folds Five
Ben Folds jämför ett brustet förhållandet med ett bokbål. Fin metafor, fin sång.
99. Spiders, Wilco
Kontrasten mellan de långa, loopliknande verserna och den käcka refrängen utan sång gör ’Spiders’ till en effektiv tiominutare.
98. I Am the Resurrection, The Stone Roses
Stone Roses blev aldrig vad debuten lovade, men detta albumslut lägger på starkt med glad pre-britpop och andra halvan förvandlar låten till något instrumentalt och dansant.
97. The Old Main Drag, The Pogues
Berättaren säljer sig själv, blir våldtagen, super sig redlös och blir sönderslagen av polisen. Shane MacGowan verkar märkligt uppåt trots allt.
96. Purple Rain, Prince
Prince verkar leta under hela låten efter bästa tänkbara crescendo, vilket leder till flera staplade på varandra. Tur då att alla hans försök är lyckade. Romantisk gospelrock.
95. White Wedding, Billy Idol
Kokainreferenser åsido är ’White Wedding’ en hel och ren rocklåt utan försök att vara något bättre eller sämre. Det funkar för mig.
94. Dream On, Aerosmith
Bra uppbyggnad på fin rockballad innan Steven Tylers röst blev förutsägbart Steven Tyler-ig.
93. Maison Creole, CC Adcock
Modern bluesrock, skön och uppåt stämning. Maison Creole låter som ett charmigt ställe för att möta sina älskare, och jag vill dit.
92. Round Here, Counting Crows
Plågad och schizofren berättelse om Maria som har stora drömmar och större problem. Adam Duritz sjunger med en desperation som passar textens bildspråk väl.
91. Mavericks, Johnossi
Kan du se vågen? Svenskar får också vara svårtydda. Vackert riff som byter skepnad under låtens gång. Live förvandlas det hela till ett inferno.
90. Feeling Good, Nina Simone
Storband passar Nina utmärkt, hennes röst bär genom allt och jag tror henne när hon sjunger.
89. Last Day of Magic, The Kills
Det är svårt att verka minimalistisk när man lägger så mycket i en låt, men The Kills lyckas på något bisarrt sätt. Det var nog inte deras tanke.
88. California Dreamin’, The Mamas and the Papas
Sångens protagonist låtsas be i en kyrka. Det ligger något genialiskt i det.
87. Heart-Shaped Box, Nirvana
Angst? Visst, men jag uppskattar mer den romantiska sidan hos Cobain. Jodå, den finns där.
86. Rest My Chemistry, Interpol
Slidegitarr och komiskt tydliga knarktexter (”I live my life in the cocaine”). Detta är ett gediget indiehantverk.
85. You Can’t Say No To Me, Tiger Lou
Fin balans mellan erotik och romantik. Men vad har avslitna vingar att göra med någotdera?
84. I Wanna Be Your Dog, The Stooges
Att låta som The Stooges är något eftertraktat hos många moderna rockband. Det här är varför.
83. Mellow Yellow, Donovan
Jag förstår det inte. Men det förstås, när jag förstod Donovan sjöng han om hur han älskade sin skjorta. Det här går bättre. Fängslande i sin förvirring.
82. Long Lost To Where No Pathway Goes, Summoning
Jag är fientligt inställd till metal. Detta är ett viktigt undantag. Det lyckas, hur det än gör. Texten hjälper definitivt. Gotik i kubik.
81. Why Do They Leave?, Ryan Adams
Adams röst får hårda hjärtan att vekna. Hårdare hjärtan tar munspelet hand om.
80. The Court of the Crimson King, King Crimson
All hail the Crimson King! Han skrämmer mig för mycket för att göra något annat.
79. Common People, Pulp
Fungerar som en nytolkning av Dylans ’Like a Rolling Stone’, men med mer förakt och desperation.
78. 1901, Phoenix
Med mycket dist och en fransk tenorstämma kommer man ganska långt. Tydligen.
77. Whole Wide World, Wreckless Eric
Naiv punk om tron på en själsfrände, som antagligen bor på Tahiti. Fulsnygg sång på hög nivå.
76. Will There Be Enough Water?, The Dead Weather
Släpande trumvispar, piano som står för basgången och en vandrande gitarr från Jack White. Det här är modern blues, och bra sådan. Oavsett inkarnation blir allt Jack White rör vid till guld.
75. Hurt, Johnny Cash
Cash tog Trent Reznors ångestfyllda knarkarsaga och gjorde det till en hyllning till livet, en man som ser tillbaka på sitt liv med så stor efterklokhet att det gör ont att lyssna på. Men det går inte att sluta.
74. Omission, John Frusciante
Duett med Josh Klinghoffer. Båda sångare arbetar av varandra och skapar ljuv musik. John Frusciante är en förstklassig låtskrivare, och det är ’Omission’ ett ypperligt exempel på.
73. Papa’s Got A Brand New Bag, James Brown
Hes soul med attityd och snygg blåssektion.
72. Losing My Religion, R.E.M.
Rolig låt att sjunga karaoke till. Fin samling akustiska gitarrer och dramatisk sång.
71. Perfect Day, Lou Reed
Reeds stämma är omisskännlig, likaså hans texter. Scenen där låten används i Trainspotting är en av de bästa användningarna av musik i film man kan hitta.
70. Ninna Nanna, Lulu Rouge
Tag ett stycke drömsk elektronik, lägg till nynnande och multiplicera med en italiensk vaggvisa. Slutresultat: alternativ tryckarmusik.
69. Place to Be, Nick Drake
Nick Drakes namn är i princip synonymt med plågad konstnär, men det ligger mycket hopp i denna låt. Drakes röst kompletterar musiken på ett magiskt sätt.
68. Teenage Kicks, The Undertones
Det simpla i att vilja ha någon. Det vackra i att uttrycka det. Feargal Sharkey lyckas låta hoppfull och nedslagen på samma gång, och det är beundransvärt.
67. Fitzcarraldo, The Frames
Att göra en film om att dra ett skepp över ett berg är väl svårare än att skriva en låt om sagda film, men det är ändå något speciellt med denna hoppfulla saga. Glen Hansards röst förgyller.
66. Reptilia, The Strokes
Julian Casablancas låter som Iggy Pop, fast med mer kokain. ’Reptilia’ ger honom möjlighet att skrika ordentligt.
65. Say It Ain’t So, Weezer
Den vackraste sången om ångest över att hitta en Heineken i kylen som finns. Antagligen.
64. Take Me Back, Van Morrison
Från Morrisons relativt okända nittiotal. Storslaget om svunna tider, med högtidlig sång och munspelsinslag.
63. Blue Veins, The Raconteurs
Jack White är den man som gjort att blues har överlevt millennieskiftet som något mer än gubbmusik. ’Blue Veins’ innehåller några riktigt fantastiska sångfraseringar.
62. Shipbuilding, Elvis Costello & the Attractions
Handlar tydligen om Falklandskriget. Oavsett så är det en dynamisk sång, med briljant piano- och trumpetspel, och Costellos kanske allra bästa text.
61. Baby Did a Bad, Bad Thing, Chris Isaak
Explosiv och rytmiskt underbar rock and roll. Chris Isaak sjunger med den där råa sexigheten som Elvis Presley bara trodde att han själv besatt.
60. Ragged Wood, Fleet Foxes
Fleet Foxes är folkrockbarock, så exotiskt som det låter. ’Ragged Wood’ är deras fantastiska debutalbums höjdpunkt.
59. Just Like Heaven, The Cure
Depprock i all ära, The Cure är ändå som bäst med låtar som ’Just Like Heaven’, lycklig kärlekspop. Robert Smith har, sitt intetsägande namn till trots, en väldigt känsloladdad sångröst.
58. Waterloo Sunset, The Kinks
Jag gillar Ray Davies hesa stämma och snygga fraseringar, tillsammans med den lite käcka melodin.
57. Stripped, Depeche Mode
Det finns en tyngd i David Gahans baritonstämma som ger ett bra djup till ’Stripped’, dramatisk som den är. Låten använder dessutom sampling på ett väldigt effektivt sätt.
56. Vultures, John Mayer
John Mayers gitarrfärdigheter är oklanderliga. Likaså hans sångröst, med en heshet att avundas och en falsett att mörda för. Han är som allra bäst inom bluesrock, och ’Vultures’ är ett perfekt exempel med sin fina rytm och snygga gitarrlicks.
55. Ballad of the Beacon, Wishbone Ash
Folkrock i sitt esse. Vacker sång och heroiska gitarrsolon från sjuttiotalets mest underskattade band.
54. In the Year 2525, Zager and Evans
Den skrämde mig första gången, och den skrämmer mig än idag. Men det ligger också något vackert i Zager and Evans långsiktiga framtidsvision.
53. The Boxer, Simon & Garfunkel
Duons harmoniska röster var något av det mest underbara som sextiotalets musikscen hade att erbjuda, även om denna låt släpptes först 1970. Pistolskotten i den ordlösa refrängen ger låten ett fint djup, och texten är något av Simons bästa, mest innerliga skrivande.
52. Coconut, Harry Nilsson
Jag och mina bröder spelade in en tolkning av ’Coconut’ när det begav sig. Många skratt följde. Man får en ny uppskattning för vad som går att göra med låten på det sättet. En underhållande låt, Harry Nilssons röst går igenom ett stort register på knappt fyra minuter.
51. H2Ogate Blues, Gil Scott-Heron & Brian Jackson
Kasta ihop blues, funk, soul och hiphop, gör det åtta minuter långt och låt det handla om USAs politiska landskap ca 1974 med fokus på Watergateskandalen. Har du lite tur så liknar det i alla fall den här låten.
50. Rudie Can’t Fail, The Clash
Ett hopkok av musikstilar med två sångare som uppenbarligen hade roligt under inspelningen. Resultatet är därför en låt som är rolig att lyssna på. Medryckande, upplyftande och snurrig.
49. Sex Pistols, Anarchy in the UK
Johnny Rotten låter som något skadeskjutet. ’Anarchy in the UK’ är sinnessjuka satt till musik.
48. Teardrop, Massive Attack
Ödslig, enslig, och vacker sång av Elizabeth Fraser, satt till precis lagom obehaglig musik. Förstärker min teori om att det är teoretiskt såväl som praktiskt omöjligt att skriva ett dåligt stycke musik om Jeff Buckley. Se även Frasers fullständigt magiska duettdemo med Buckley, ’All Flowers in Time Bend Towards the Sun’.
47. Cod Liver Oil & the Orange Juice, Hamish Imlach
Skotsk folk om en svårflörtad brud vid namn Hairy Mary. Jag vet få sånger som inkluderar skratt som en officiell del av texten. Hysteriskt rolig och charmig liten saga med snygg folkbluesig gitarr.
46. Ghost Riders in the Sky, The Blues Brothers
Det verkar kanske som ett underligt val, men de som har sett Blues Brothers 2000 lär minnas denna scen. Hela bandet står plötsligt i lösskägg och denna låt kommer rullande som ett inferno. Dan Aykroyd och John Goodman (!) sjunger mörkt och stämningsfullt, himlen brinner och från ingenstans kommer ett munspelssolo som får nackhåren att resa sig. Fenomenalt.
45. The State I Am In, Belle and Sebastian
Skör och fin liten sång. Berättaren gifter sig och hans fru blir kär i honom (i den ordningen), hans bror kommer ut ur garderoben på deras systers bröllopsdag, han introducerar sin fru till diverse alkohol och en präst skriver en bok baserad på hans bikt. Det ligger en viss charm i de snabba svängarna. Det är inte lätt att hänga med, men desto lättare att ryckas med.
44. Just Dropped In (To See What Condition My Condition Was In), The First Edition
Drömsekvensen med denna låt i The Big Lebowski fungerar som en utmärkt musikvideo. Texten är psykedeliskt himmelrike, gitarrspelet likaså.
43. Venus in Furs, The Velvet Underground
Texten är tillräckligt vag för att man inte ska distraheras av det sadomasochistiska innehållet. I vilket fall är man fullt upptagen med John Cales skräniga viola och Lou Reeds lätt roade sång.
42. More Than A Feeling, Boston
Riffet som inspirerade ’Smells Like Teen Spirit’ återfinns här. Väldigt vacker låt med en av rockens bästa sånginsatser från sångaren Brad Delp.
41. Thirteen, Big Star
Otroligt vacker tonårsromans. Alex Chiltons röst var skör och charmig. Den hackiga bakgrundssången är en fin detalj.
40. I Never Asked To Be Your Mountain, Tim Buckley
Att lämna sin fru och sitt ofödda barn är väl inte världens bästa tänkbara ämne att skriva om. Men Tim Buckley gör sig själv sympatisk, vare sig han var det eller inte. Han kastar sig på ’I Never Asked To Be Your Mountain’ med allt han har.
39. The Passenger, Iggy Pop
Pops fåraktiga flin på omslaget till Lust For Life är i stor kontrast till den visa man han framställer sig själv som i ’The Passenger’. Iggy Pop är på väg någonstans, och jag vill vara den som kör honom dit.
38. A Day in the Life, The Beatles
Lennons verser är välsjungna och konstiga, McCartneys mellanparti är genialiskt, orkesterns härdsmälta i mitten och slutet av låten är bisarrt och det avslutande pianoackordet är ett av de mest slagkraftiga musikaliska avsluten som finns. The Beatles var nästan alltid bra, men aldrig någonsin var de bättre än såhär.
37. Just Like Honey, The Jesus and Mary Chain
Det finns inte mycket att säga. Se Lost in Translation, helt enkelt. Vill du låna en näsduk är det bara att fråga.
36. Wouldn’t It Be Nice, Beach Boys
Jag trodde ett tag att texten gick ”wouldn’t it be nice if we were older, then we wouldn’t have to live so long”. Det hade varit fantastiskt. Skämt åsido är detta underbar pop. Harmoniska röster och fin hoppfullhet. Se The Boat That Rocked för en mästerlig användning av ’Wouldn’t It Be Nice’.
35. Rock & Roll Suicide, David Bowie
“Time takes a cigarette, puts it in your mouth” är en sådan där fullständigt oklanderlig öppning. Därifrån stegras allt till ett storslaget crescendo, komplett med stråkar.
34. Hold the Line, Toto
En sådan där låt där allt faller på plats. Pianoriffet som är så omisskännligt, den raka texten, den starka tenoren Bobby Kimball och det klassiska gitarrsolot av Steve Lukather. Jag växte upp med denna låt, och får jag barn ska de också göra det. De ska älska ’Hold the Line’ vare sig de vill det eller inte.
33. Moonlight Shadow, Mike Oldfield
Enkel pop (om än ovanligt bra sådan) som med Mike Oldfields ofattbara gitarrsolo förvandlas till magnifik pop. Maggie Reillys sång förtjänar också att nämnas, rak och enkel men väldigt effektfull till texten.
32. Bela Lugosi’s Dead, Bauhaus
Hur man alls får idén att konstatera att en skräckskådespelare är död, tjugotre år efter hans död, och gör en låt av detta konstaterande är svårt att gissa sig till. Det som följde blev i vilket fall den mest ikoniska goth som någonsin gjorts. ’Bela Lugosi’s Dead’ tar sin tid (den tickar in på 9:36), men det är svårt att märka hur tiden förflyter när man lyssnar in sig på det underliga beatet, den dämpade gitarren och den ekande sången.
31. The End, The Doors
Reverbfest med typiskt förvirrande sextiotalstext (läs “the blue bus is calling us”) och…lite mindre typisk sextiotalstext (läs “mother, I want to fuck you”). Jim Morrison låter som en klassisk domedagsprofet, vilket passar honom utmärkt.
30. Famous Blue Raincoat, Leonard Cohen
Cohen är en exceptionell textförfattare, men det är sällan han är så linjär i sitt historieberättande som med ’Famous Blue Raincoat’. Jag älskar hur texten är skriven som ett brev – avsändaren är samtidigt anklagande, nostalgisk och förlåtande, som om han genom att skriva brevet försöker komma underfund med sina egna känslor. ”I guess that I miss you, I guess I forgive you”, påstår Cohen, och det är osäkerheten som gör det hela så fängslande. Att brevet sedan avslutas med ”Sincerely, L. Cohen ” är pricken över i.
29. Family Affair, Sly and the Family Stone
Let’s get funky. Rytmiskt och underligt. Sly Stones pipiga halvskrik är väldigt underhållande, hans skrovliga låga toner likaså.
28. Sometimes, My Bloody Valentine
Man får inte ut mycket av texten över den distade gitarren, men det är i princip hela idén med shoegazing. Det är i vilket fall både vackert och stämningsfullt.
27. Into Dust, Mazzy Star
Det är så väldigt simpelt egentligen. En röst, en gitarr. Stråkar. Men det hänger utan tvekan på Hope Sandoval. Hennes röst skapar ett ljudlandskap som är närmast meditativt. ’Into Dust’ är introversion satt till musik.
26. My Weakness, Moby
Vad som låter som en afrikansk folksång spelas över piano och stråkar. Det kanske låter märkligt, men det är en dramatisk uppbyggnad i musiken, och när stråkarna når sitt crescendo finns det inte ord för att beskriva det, mer än att mina ögon tåras, mitt nackhår reser sig, mitt adamsäpple försvinner ner i magen och mitt hjärta blöder. Jag kan inte kräva så mycket mer av musik.
25. Sledgehammer, Bachman-Turner Overdrive
Centreras kring ett väldigt simpelt med ytterst effektivt gitarriff. I verserna låter Randy Bachman ånger- och lidelsefull, när refrängen tar över är Turner bubblande av sexualitet och övertygelse. Kontrasten är fenomenal.
24. Worm Tamer, Grinderman
Låter ungefär som om James Browns ’Papa’s Got A Brand New Bag’ blir sexuellt trakasserad av King Crimsons ’21st Century Schizoid Man’. Resultatet är skrämmande. Det låter kaotiskt men följer ändå ett mönster, vilket är imponerande när man tänker efter.
23. Shore Leave, Tom Waits
Tom Waits röst är den bästa tänkbara reklamen för rökning du kan hitta. ’Shore Leave’ är hans första försök till monologer, fast med sång i refrängen och avslutet. Med marimba och trombon blir det en trovärdig känsla av en smutsig, mörk stad mitt i ingenstans. Tom Waits är också väldigt mycket Tom Waits i både sång och text – han spelar biljard med en dvärg i skydd från regnet, han köper en kortlek (med flickor på baksidan) och han behöver verkligen raka sig. Alla kan vi relatera.
22. Somebody to Love, Queen
Otroligt välstrukturerad låt med tanke på hur strukturen varierar. Gospelkänslan är mäktig. Queen är lycklig rock, och det är en kategori som kan vara ytterst svår att ta på allvar. Tur då att Queen var precis så bra som de var. Dessutom är jag förälskad i Freddie Mercurys mustasch.
21. There is a Light That Never Goes Out, The Smiths
Morrissey ger ifrån sig det typiska ”det gör ingenting om jag dör nu, för då dör jag vid din sida”, och han kommer undan med det. Kanske för att han (antagligen) föddes med en utomjordiskt vuxen stämma. Kanske för att hans ord är så väldigt väl valda, som att han specificerar den hypotetiska dödsorsaken till att bli påkörd av en dubbeldäckare. Kanske för att han har ett oklanderligt band bakom sig. Förmodligen på grund av alltihop.
20. The Chain, Fleetwood Mac
Rumours var ett av sjuttiotalets tveklöst bästa album, en veritabel kavalkad av låtar om splittring och hjärtesorg som nått närmast legendarisk status. Inget spår är bättre genomarbetat än ’The Chain’, från rytmiskt stabila verser till total, nattsvart desperation i refrängen (”and if you don’t love me now, you will never love me again”).
19. Leave, The Swell Season
Glen Hansard pressar jämnt och ständigt sin röst till rejäla höjder. Tro mig, jag har själv försökt återskapa magin i denna låt. Det går inte. Man behöver Glen Hansard.
18. All Along the Watchtower, The Jimi Hendrix Experience
Det krävs en hel del för att göra en bra cover. Det krävs betydligt mer för att göra den så bra att originalet blir som en fotnot i jämförelse. Att Jimi Hendrix lyckades med detta beror väl delvis på att texten låter som något han själv kunde ha skrivit. Delvis beror det på att han var en av världens bästa gitarrister. Mest det senare.
17. Rainy Day Women # 12 & 35
Visst, Bob Dylan har skrivit bättre och mer utförliga texter än såhär. Men vi måste alla bli stenade. Dylan framställer sig allra oftast som antingen en domedagsprofet, en demonstrant eller en bitter älskare. Dock anser jag att han är minst lika övertygande som salongsunderhållning.
16. King’s Crossing, Elliott Smith
Elliott Smith knivhögg sig själv i hjärtat. Det verkar lite tragikomiskt när han i ’King’s Crossing’ ber om ”one good reason not to do it”. Inledningen är omtumlande. Avlägset tal som går över i gitarrfeedback som går över i ett piano som verkar spelas under vattnet. Därefter lyckas Smith förvandla jultomten till ett magert, sluddrande fyllo.
15. Dazed and Confused, Led Zeppelin
Kvinnans själ skapades i helvetet. Hårda bud. Robert Plant låter som en översexuell varg. Jimmy Page låter som en orkester på egen hand. ’Dazed and Confused’ låter som sex. Försök motbevisa mig.
14. Transmission, Joy Division
Att Ian Curtis hade epilepsi märktes i hans scenmanér, men inte i hans sång. Den var det styrka i. Han kunde skrika med värdighet. ’Transmission’ har fina bas- och gitarriff, men det är trummorna som verkligen för den framåt. Storslaget.
13. Inner City Blues, Marvin Gaye
Även om Marvin Gaye var soulmusiker (och en obestridligt bra sådan) är hans främsta verk mer av en funklåt. Basen och bongotrummornas rytmer är oemotståndliga, och Gayes sång är ljuv massage för hörselgångarna.
12. Ball and Biscuit, The White Stripes
Jack White påstår att han definitivt är den sjunde sonen, och erbjuder att visa sin garanterat tiofaldiga styrka innan han går. Man får väl kalla det för underlig blues. Det finns dock inget underligt med de tre (3!) magiska gitarrsolon han hinner med under låtens sju (7!) minuter. Underlig blues? Kanske. Ovanlig blues? Säkerligen. Mästerlig blues? Utan tvekan.
11. Ný batterí, Sigur Rós
I en del musik kan man hitta ångesten i texterna. I vissa fall hittas den i musiken; ett mollackord här, en utdragen suck där. ’Ný batterí’ är på ett språk jag inte ens förstår, och ändå dryper den av ångest på ett sätt som väldigt lite annan musik jag hört gör. Man kan förstås argumentera för att ångest och självömkan är tjatigt och oinspirerat, men när det görs rätt så görs det verkligen rätt. Mellan den undersköna basgången, den brutala cymbalen och Jón Birgissons falsett (som han stannar uppe på under hela låten) är ’Ný batterí’ något musikaliskt unikt.
10. Thin Blue Flame, Josh Ritter
Vissa musiker har en sång där man verkligen känner att det här är deras Stora Verk, deras Bedrift, deras Sång Som Förtjänar Versaler. För Josh Ritter är denna sång onekligen ’Thin Blue Flame’. På ytan är det en metaforisk kommentar om Irakkriget, men i slutändan är det mer en allmän efterfrågan om tolerans och fristad. Det är mäktigt, och Ritters Idahobrytning är charmig så det förslår.
9. The Great Gig in the Sky, Pink Floyd
Det finns något som på engelska kallas “catching lightning in a jar”. När Claire Torry gick in i studion för att spela in ordlös sång till ’The Great Gig in the Sky’ var det precis vad Pink Floyd gjorde. Vad det än var Torry tänkte på när hon sjöng så är resultatet fullständigt enastående. Det låter som att dö, det låter som att döda, det låter som lycka, frustration, hopplöshet, ilska…allt under cirka tre minuter av sång. Mannen i bakgrunden som under inledningen förklarar varför man inte ska vara rädd för att dö är en genialisk detalj som ger låten ännu mer djup.
8. The Importance of Being Idle, Oasis
De flesta människor lär påstå att ’Wonderwall’ är Oasis bästa låt. Men a) de flesta människor har antagligen inte ens hört mer av Oasis, b) de flesta människor tar inte Oasis på lika stort allvar som jag, och c) de flesta människor är idioter. ’The Importance of Being Idle’ är en hymn till (brittisk) lathet, och till att behålla sin stolthet trots lättjan. Strukturen är underbar, och Noel Gallagher sjunger bättre än någonsin. Framförallt är låten så uppåt att jag blir uppriktigt glad av att lyssna på den.
7. Welcome to My Nightmare, Alice Cooper
Alice Cooper är ingenting om inte teatralisk, och när hans röst får möjlighet att demonstrera detta är han en av de starkaste sångarna som finns. Jag älskar hur hans röst mellan verserna går från viskning till diaboliskt muttrande till höga skrik. Lägg till trumpeter i ett rent härdsmälta till mellanspel och du har en vinnare.
6. Me, My Yoke + I, Damien Rice
‘Me, My Yoke + I’ är en ovanlig låt för Damien Rice, med sitt hårdrockssound och sin onanirelaterade text. Detta är dock oväsentligt. Det viktiga är att Damien Rices största, mest allmänna beröm ligger i hans sårbarhet, och hur musiken framhäver det. ’Me, My Yoke + I’ är ett ovanligt tillvägagångssätt, men mer sårbar, sorgsen, desperat, argsint och farlig än såhär har han aldrig låtit, metaforer om onani till trots.
5. Mannen i den vita hatten (16 år senare), Kent
Den enda som kan skriva musik på svenska som tilltalar mig är Joakim Berg. Detta för att han, och du får himla med ögonen hur mycket du vill, sammanfattar hur det är att vara människa, och han sammanfattar hur det är att vara svensk, och han gör det hela tiden, till och med när hans texter verkar extra främmande och konstiga. ’Mannen i den vita hatten’ är en nostalgitripp tillbaka till en studentdag, en sista termin, en ungdomskärlek och en vi-mot-dem-känsla. Det hela inleds elegant med flertalet akustiska gitarrer, men går snart igång på allvar med full bandstyrka. Melodimässigt är det Kents mest fullbordade verk, med ett blödande stråkparti, fylliga trummor och gott om prima arbete för gitarr och bas. Textmässigt är det också en triumf – ”jag minns allt som naglarna mot glas” sjunger Joakim Berg, och det är vackert, det är sentimentalt, det är alldeles fullständigt totalt underbart. Låten avslutas med ett mantra med halvt morbid ton – ”vi ska alla en gång dö” mässar Berg. Det låter larvigt och pretentiöst. Men så har han ju faktiskt helt rätt också. Det är svårt att komma ifrån logiken. Det är enklare att bara acceptera den kolossala skönheten.
4. Eternal Life, Jeff Buckley
Jeff Buckley är historiens bästa sångare. Jag kommer aldrig att dementera detta påstående. Han gav sig på varenda låt med allt han hade, det blev aldrig någonsin några halvmesyrer. Eternal Life är ett enda stort rockinferno, där han attackerar på gitarr och sång med en aggressivitet som skulle skrämma livet ur en steroidpumpande hyena. Jeff Buckley är förbannad, och världen ska lyssna, för helvete.
3. Don’t Forget Me, Red Hot Chili Peppers
Mycket kan sägas om Red Hot Chili Peppers förmåga att producera riktigt bra och spralliga funklåtar, men när de lägger på det stora allvaret är det bara att ta betäckning. ’Don’t Forget Me’ verkar vara skriven utifrån en drogs perspektiv, en drog som gör sig påmind och vägrar låta sig bli bortglömd. Det långsamma basriffet och trumkompet är mörka och målmedvetna. John Frusciantes gitarr är stundtals sparsam, stundtals explosiv, men hela tiden ytterst effektfull. Slutligen har vi Anthony Kiedis sång, som är tillräckligt dov, melankolisk och hotfull för att rasera murar.
2. Idioteque, Radiohead
‘Idioteque’ drivs av ett beat som låter som om det upplöses i varje slag. Dystopin har slutligen slagit till, ”women and children first”. Istiden är på väg, och Thom Yorke är skräckslagen. Han yrar, han babblar, han talar i tungor, han våndas och går upp i falsett, och musiken förstår honom. Jag kan inte säga att jag klandrar honom jag heller.
1. The Mercy Seat, Nick Cave & the Bad Seeds
En man ska sättas i elektriska stolen. Han är redo, säger han, att möta Gud, och han är övertygad om att Gud tar emot honom med öppna armar. Han är ju oskyldig. I själva verket är han glad och lättad över att få lämna jordelivet och upphöjas till himmelriket, även om hans huvud nödvändigtvis måste brinna. Men nådasätet väntar, och även om han kan hävda blankt inför alla som inte vill lyssna att han inte gjort något ont, så tickar sekunderna mot hans död närmare. Han blir mer och mer desperat och osammanhängande, och hans övertygelse verkar mindre och mindre säker. Slutligen måste han erkänna – för sig själv mer än för någon annan – att han har ljugit.
Gud och död är ett återkommande tema i Nick Caves texter, men tydligare än såhär blir det inte. Refrängen upprepas under de fem sista minuterna av ’The Mercy Seat’, och för var gång är avgrunden lite närmare, förnuftet lite längre borta, och desperationen är tydlig i sången såväl som i musiken. Det som utmärker ’The Mercy Seat’ som en storslagen, fullkomlig låt är möjligheten till att experimentera med strukturen. På skiva begravs låten i elgitarrer, orgel och stråkar, och är en pulserande, älskvärd röra. Live, däremot, har den spelats på en mängd olika sätt; avskalat till piano och fiol, endast akustisk gitarr och bongotrummor, dränkt i feedback i hårda punkversioner eller mer balanserat som akustisk hårdrock. Oavsett struktur behålls den profetiska, aggressiva, skräckslagna, ångerfulla stämningen. Berättaren är ett skrämt djur som försöker förhandla med staten, med döden, med Gud och med sitt eget samvete. Han misslyckas, inte för att världen är en kall och hård plats, utan därför att han själv orsakat sin situation och nu står för konsekvenserna, vad han än försöker lura i andra och sig själv. ’The Mercy Seat’ är ett mästerverk, i ordets sanna betydelse.
1# No surprise :)
