Emmabodafestivalen 2011

Ett återbesök till lervällingen i Rasslebygd låg på agendan de sista dagarna i juli. Här är mina spontana kommentarer om de band jag såg där, både som liveband och mina specifika upplevelser kring deras musik.


FIRST AID KIT


Ett av de få band jag faktiskt hade för avsikt att se. Systerliga och underbara sångharmonier visste jag redan att de hade, men dynamiken i deras framträdande och deras mogna och vackra texter var en desto större överraskning. I slutändan bryr jag mig inte ens när de inte spelar sin cover av Fleet Foxes 'Tiger Mountain Peasant Song', hur mycket jag än sett fram emot den. En av festivalens klara höjdpunkter.


ICONA POP
Två tjejer som låter som om deras största ambition är att låta mindre indie och mer som en dålig Lady Gaga-kopia. De lyckas ganska väl, vilket är varför jag går efter endast två låtar.


TWO DOOR CINEMA CLUB


Självklart blir jag entusiastisk när jag får höra att detta band är från Irland. Jag generaliserar ju att all musik från Irland automatiskt är fantastisk (gör detta mig till en rasist, månne?). Two Door Cinema Club har fin och upplyftande poprock, och jag lyckas sjunga med i refränger till låtar jag aldrig hört. I slutändan blir det dock lite väl repetitivt, och jag och Marcus går vidare på andra äventyr.


HÄSTPOJKEN
Jag såg Hästpojken på samma scen för ett år sedan. Då var de fina att höra, nu är de sämre. Sångaren irriterar mig något oerhört, och någon intelligensbefriad människa framför mig kastar mat på mina byxor. Jag går. När jag går förbi igen sjunger Hästpojken på engelska. Jag tänker surt att de borde kunna bestämma sig för ett språk och hålla sig till det. Min förmåga att hitta saker att ogilla med band jag redan ogillar är imponerande. Jag går igen och kommer inte tillbaka.


SLAGSMÅLSKLUBBEN


Det är en bra och intensiv stämning hos folkmassan, och det smittar av sig som bara den. Till och med jag känner igen några låtar, och lever mig in i halvmoshen som bildats. En mycket bra konsertupplevelse.


FAMILJEN
Visserligen har jag inte hört mycket mer än 'Det snurrar i min skalle', men inte ens den lyckas imponera något vidare. En del kan kanske skyllas på högtalarna, där särskilt sången är väldigt låg i mixen. Men det man hör av sången antyder att det inte är någon vidare livsglädje som kommer från scenen. Vilken besvikelse. Publikhavet jublar ändå, lite väl generöst.


MOTO BOY
Vem fick den ljusa idén att en balladkille som Moto Boy skulle spela vid midnatt? Jag bryr mig inte ens om att vara där, utan lyssnar bara på avstånd. Moto Boy säger självgoda och halvmysiga saker, och musiken är helt okej vacker.


DANGER
Jag är bara på Dangers spelning för ca en och en halv låt, men jag gillar verkligen det jag hör, och dansar skämmigt mycket innan jag och Marcus drar vidare.


CRYSTAL STILTS


Möjligtvis festivalens bästa band. Jag och Marcus konstaterar att det är mycket Joy Division över bandet, men med ett mer upplyftande stuk. Vi känner oss viktiga och pretentiösa. Pontus pekar på sångarens solglasögon och krulliga hår. "Blonde on Blonde" säger han menande. Jag nickar. Sedan dansar jag mer än mina vänner borde ha vett att tillåta. All is fair in love and war. And with Stilts. Also with Stilts.


INFECTED MUSHROOM
Troligtvis det band som drog störst publik. De är begåvade och så, men stämningen i publiken blir så desperat att man tröttnar ganska snabbt. Musiken blev också väldigt enformig efter en stund.


JJ


Jag visste väl ungefär vad jag skulle förvänta mig. Det är playback genom hela konserten, även om i alla fall Elin nog sjunger med i åtminstone några låtar. Elin försöker väl åtminstone, Joakim står mest där och ser dum ut eller poserar med sin gitarr och sin svettiga bringa. Jag utgår från att de är höga. Det känns bäst att göra det. Musiken är trots allt väldigt vacker, likaså ljusen från scenen. I de två sista låtarna har dock duon slutat bry sig helt, och slutligen är musiken igång utan någon vid mikrofonerna. Jag rycker på axlarna och går och blåser rök på en söt tjej istället.



Detta var mina musikupplevelser från Emmabodafestivalen, om man bortser från min och Marcus långa jakt på en gitarr som slutade i en svindlande version av 'House of the Risin' Sun', lite spontan Cornelis och ett camp med en väldigt välbehövlig Strokes-playlist i sina högtalare.
Kort och gott en väldigt lyckad festival.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0