My Thespian Nightmares

Ja, det är väl dags igen. Några saker behöver nämnas. Sak #1: jag gav upp på ett längre projekt rörande filmer. Kanske mest för att mer kunna fokusera på musiksidan av det hela. Kanske för jag inte kände att mitt eget intresse för film var lika stort längre. Sak #2: musiklistorna ska nu bli mindre och smidigare. Listor är svåra att göra, därför måste man kunna begränsa sig lite. Därför listar jag från och med nu 25 låtar och tio album från det gågna året.

Då var skitsnacket ingen läser ur världen. Vidare till listorna ingen läser.

 

 

25. The Trots, Josefine

Bluesig jazz eller jazzig blues om en mussångerska, inspirerat av en novell av Kafka. Och min bror utgör ena halvan av bandet. Vadå, jag jävig? Skiter jag i. Den här låten existerar för tillfället ingenstans på Internet; visst är det exklusivt?

 

24. Kendrick Lamar, Backseat Freestyle
Fråga mig inte hur, men på något sätt blev 2012 det år då jag slutade tolerera hiphop och började gilla det istället. Kendrick Lamar är extremt skicklig i hur han leker med rytmen och betoningarna i sina ord. Dessutom innehåller Backseat Freestyle orden "I pray my dick get big as the Eiffel Tower/So I can fuck the world for 72 hours". Och det är både löjligt och fantastiskt.

 

23. Beach House, Wild
Beach House har alltid haft ett väldigt slipat men intimt sound, och det är imponerade att de nu också kan lägga till "episkt" till den beskrivningen utan att ha försakat intimiteten. Victoria Legrand:s röst svävar mer än någonsin.

 

22. Ty Segall Band, I Bought My Eyes
Bra ny garagerock är sällsynt. I och för sig vill jag nästan hellre kalla Ty Segall Band för "grottrock". Och harmoniserade röster låter väldigt bra i den här särskilda grottan. Årets bästa låttitel också.

 

21. Dinosaur Jr., Watch the Corners
J Mascis har en väldigt släpig och lugn röst, och den passar utmärkt till det bästa gitarrsolot som har spelats in på ett antal år.

 

20. Dirty Projectors, Offspring Are Blank
Jag kunde inte låta bli att störa min omgivning genom att sjunga på melodin till denna låt. Det är inte så mycket det att den är catchy, åtminstone inte på det typiska poplåtsättet. Men den är så bisarr, slingrig, och rätt omöjlig att få ur skallen ändå. Och refrängen låter som något av Led Zeppelin.

 

19. Leonard Cohen, Anyhow
Vid det här laget är Cohen:s röst så djup att den knappt finns längre. På ett sätt har han aldrig låtit bättre. Anyhow är väl inget praktexempel på hans mer poetiska ådra, men texten är ändå fyndig och smått dekadent, och musiken som backar honom är sparsam och smakfull.

 

18. Macklemore & Ryan Lewis feat, Mary Lambert, Same Love

Frank Ocean må ha kommit ut som gay/bi i år, och visst skapade det ringar på vattnet, men Macklemore överträffade honom genom att vara en straight rappare som skrev en låt där han tog ställning mot homofobi. Att låten sedan är otroligt vacker och träffande är ett klart plus.Mary Lamberts sjungna refräng kan framkalla både gåshud och klumpar i halsen.

 

17. Sharon Van Etten, Serpents
På ett album av mestadels lugna, akustiska låtar sticker visserligen den elektriska och aggressiva Serpents ut en hel del, men det är samtidigt en av Van Etten:s starkaste melodier, och jag vill alltid att den ska vara längre än sina ynka tre minuter. Vilket är både till låtens för- och nackdel.

 

16. The Tallest Man on Earth, Little Brother
Kristian Mattson har en kraftfull röst, men den har nog aldrig låtit lika sårbar, eller lika vacker, som i Little Brother. Han låter dessutom som om hans sårbarhet är rättfärdigad, med texrader som "why are you drinking again little brother/when your rambling's the hard part of loving you?"

 

15. Markus Krunegård, Korallreven & vintergatan
Visst, jag har berättat för alla som velat lyssna (eller alla som jag inbillat mig lyssna) att melodin lånat lite väl häftigt från Radiohead:s Let Down, men det är svårt att hålla fast vid någon starkare indignation när Krunegård gör så mycket bra saker med den. Smått episk låt, vilket jag aldrig tidigare trott om Markus Krunegård.

 

14. Spiritualized, Life Is a Problem
Jason Pierce är tydligen ateist, men i Life Is a Problem använder han sig av Jesus, åtminstone som en idé om frälsning som han själv vet att han inte kan göra sig förtjänt av. Oavsett motiv är det kreativt och vackert, inte minst för ackompanjemanget av Disney-lika stråkar.

 

13. Rhye, Open
I början av året dök Rhye upp som ett anonymt projekt. I november trädde skaparna sedan fram, men det anmärkningsvärda var inte så mycket deras identiteter som att sångaren var man och inte kvinna. Androgynitet åsido, Mike Milosh:s röst är varm, mjuk och sensuell, och kombinerat med musiken är Open en veritabel babymaker.

 

12. Perfume Genius, All Waters
Same Love var som sagt en stark låt mot homofobi, men den har svårt att mäta sig mot känslan en faktisk homosexuell kan förmedla när han sjunger "when I can take your hand/on any crowded street/and hold you close to me/with no hesitation". Det finns väldigt mycket bakom de orden, men man behöver inte veta sammanhanget eller ens förstå språket för att påverkas av Mike Hadreas och hans spröda, underbara falsett.

 

11. Japandroids, The House That Heaven Built
Jag hörde denna låt för första gången för två dagar sedan. Men det är okej; jag har inte riktigt kunnat slita mig ifrån den sedan dess, så jag har tagit igen för förlorad tid ganska väl. Här har vi ett riktigt rockanthem, komplett med skrikande sång, lätt call & response och en refräng om att de som står ivägen kan dra åt helvete. Men sedan har vi det här: "it's a lifeless life/with no fixed address to give/but you're not mine to die for anymore/so I must live". Där var jag såld, om jag inte varit det innan.

 

 

9. iamamiwhoami, play

På tal om anonyma projekt. iamamiwhoami var tydligen lite av ett fenomen (för något år sedan) med sina välgjorda och skumma musikvideos och sin mörka elektropop. Numera vet man att iamamiwhoami leds av den svenska sångerskan Jonna Lee, men musiken lever fortfarande sitt eget liv. Inte minst med play, som påminner om The Knife:s Heartbeats sjunget med helium. Tydligen är vi svenskar väldigt bra på skum pop som ändå lyckas vara oerhört medryckande.

 

8. Foxygen, Make It Known
Många band försöker låta som The Beatles, The Rolling Stones och The Who. Färre ger sig på att låta som The Kinks. Men Foxygen vågar, och Make It Known gräver sig igenom 60-talsarkivet utan att skämmas, och dyker upp med en rockopera på fem minuter. Det går inte en sekund utan att någonting intressant händer.

 

7. Fiona Apple, Left Alone
Årets sångprestation, utan tvekan. Apple demonstrerar sitt omfång, sin styrka och sin kreativitet i en dynamisk och varierad låt där hon skiftar mellan jazz, hiphop-liknande tal-sång och vad det än är hon håller på med i refrängerna.

 

 

5. Portico Quartet feat. Cornelia, Steepless

Minns någon Idol 2004? Jag minns. Jag minns Cornelia Dahlgren. Hon hade en spröd, ljus och vacker röst. Hur hon kom att gästa en enstaka sång på ett album av ett band som kombinerar jazz och electronica är svårt att föreställa sig, men resultatet är ganska så oslagbart. Det låter som att det hör hemma i Twin Peaks.

 

4. Death Grips, The Fever (Aye Aye)

I verserna låter synten som ett larm som fastnat i en luftkonditionering. I refrängen låter den inte som någonting specifikt, den låter bara väldigt bra. Det är så mycket som händer i den här låten att det är lätt att man bara kallar det oljud och överger det. Då har man missat Zach Hill:s väldigt precisa trumkomp. Då har man blivit så obekväm av MC Ride:s skrikiga rappande att man inte märker hur skicklig han är. Då har man missat det förbannade syntriffet i refrängen. Lyssna igen.

 

3. Frank Ocean, Pyramids

Det var kanske aningen förvånande att jag började få en ordentlig uppskattning för hiphop i år, men det är ingenting mot hur förvånad jag blev över att jag verkligen älskade en R&B-låt. Fast Pyramids låter inte som någon R&B jag hört förr; det är en episk saga som förflyttar sig mellan antika Egypten och en nutida strippklubb och som har två distinkta delar med olika sound. Det instrumentala break som dyker upp ca en minut och tolv sekunder in och återkommer senare är det bästa ljud i någon låt från 2012.

 

2. Cloud Nothings, Wasted Days

Dylan Baldi låter som om han egentligen inte är en särskilt bra sångare, och istället gör allt på ren vilja. Han arbetar sig igenom två verser och två refränger med ett samspelt och kapabelt band i ryggen. Sedan kommer kaoset. Ett väldigt minimalistiskt basriff påbörjas, och i fem minuter arbetar sig bandet igenom ett intensivt och majestätiskt rockjam innan Baldi återvänder med och skriker sönder halsen på refrängen tills låten till slut kraschlandar med honom. Se det som en delad förstaplats.

 

1. Kent, 999

Jag skulle kunna prata om hur vågade Kent är som släpper en sju minuter lång förstasingel och vägrar korta ner den ens i radio, och jag antar att jag just gjorde det. Men jag finner det mer anmärkningsvärt att Kent i år släppte sitt tionde album. Och att de inledde det med en av sina absolut bästa låtar. Att Joakim Berg sällan skrivit en bättre melodi eller en skummare text ("Är du Michael Jackson/eller Michael Bolton?/Är du Pepsi?/Har du Cola?"). Att de där cirka 20 åren som Kent spelat ihop verkligen hörs i deras samspel. Kanske är jag aningen partisk, men jag har vänner som inte gillar Kent och som ändå inte kunnat förneka vilken bra låt 999 är. Det känns också som en passande kompanjon till Wasted Days. De är egentligen på delad förstaplats. Båda är känslomässigt och strukturellt omtumlande låtar. Men Wasted Days är bäst när dagarna känns just ganska så bortkastade. 999 är bäst när jag älskar livet. Och just nu är livet underbart.