2011: Musik del 2
Detta var ingen lätt lista att göra. 2011 var ett väldigt bra år. Men här är i varje fall, slutligen, mina 25 favoritalbum från det gångna året. Jag kan ha olika mycket att säga om varje album, men ni kan i varje fall anta att om albumet hamnat på min lista har det gjort det av en anledning.
25. David Lynch - Crazy Clown Time
Om du som jag är en stor beundrare av Lynch genom hans surrealistiska filmer och hans mästerliga serie Twin Peaks, och särskilt då musiken däri, borde du definitivt kunna uppskatta Crazy Clown Time, hans första soloalbum.
Den instrumentala 'The Night Bell With Lightning' låter i princip som ett extraspår från soundtracket till Twin Peaks, plus lite skakig gitarr. Öppningsspåret 'Pinky's Dream' med The Yeah Yeah Yeahs' Karen O på sång har en roadmoviekänsla, och kunde lätt ha passat in i Wild at Heart eller Lost Highway. Sedan finns de spår jag vill kalla för Lynchs "falsett-trilogi"; 'So Glad', 'I Know' och 'Crazy Clown Time' är tre släpiga, klaustrofobiska låtar där Lynch har manipulerat sin knarriga, hesa stämma till olika slags förvrängda falsetter, och är de mest intressanta låtarna Crazy Clown Time har att erbjuda. Det finns svagare spår, och strukturellt sett är albumet aningen osammanhängande, men atmosfären på Crazy Clown Time är precis hur man kan förvänta sig att Lynch skulle låta som musiker, och det är ett gott betyg.
BÄSTA SPÅR: PINKY'S DREAM, SO GLAD, I KNOW, THE NIGHT BELL WITH LIGHTNING, CRAZY CLOWN TIME
24. The War On Drugs - Slave Ambient
The War On Drugs är en lyckad kombination av Dylansk sång och spacerock, ungefär vad shoegaze skulle vara om musiken var lite mer uppåt och musikerna inte tittade på sina skor. Låtarna blir ibland repetativa och bygger oftast inte på mer än en enda idé, men turligt nog är idén som sådan väldigt bra, och på låtar som 'Baby Missiles' oerhört catchy.
BÄSTA SPÅR: BROTHERS, COME TO THE CITY, BABY MISSILES, BLACKWATER
23. Timber Timbre - Creep On Creepin' On
Kanadensarna i Timber Timbre har på Creep On Creepin' On skapat ett album fyllt av vackra, rogivande låtar med mörka undertoner. Detta dock bara i musiken; texterna visar inga undertoner, utan kommer rent ut med att berättaren är psykiskt instabil till följd av ett sprucket förhållande. Han är besatt, och potentiellt också farlig ("you have every reason to be frightened, since you've been reading my mind").
Men det är konstrasten mellan texterna och musiken - som drivs av vackra, sparsamma stråkar, blåsinstrument och pianon - som gör Creep On Creepin' On till en så engagerande lyssning.
BÄSTA SPÅR: BAD RITUAL, BLACK WATER, WOMAN, TOO OLD TO DIE YOUNG, LONESOME HUNTER
22. Africa Hitech - 93 Million Miles
Africa Hitech är precis vad namnet låter som: afrikansk musik korsat med elektronik. Det låter underligt, kan man väl säga.
BÄSTA SPÅR: OUT IN THE STREETS, SPIRIT, LIGHT THE WAY, CYCLIC SUN
21. Milo - I wish my brother Rob was here
Det här är det enda hiphopalbum ni kommer se på min lista. Detta därför att det är ett väldigt otypiskt sådant. Milo är en nörd i ordets sanna bemärkelse, och det är i princip bara det han rappar om, vilket gör honom rolig att lyssna på, med textrader som ("when I played Diablo II I always picked the Druid"), som jag faktiskt kan relatera till, vilket kanske inte säger så bra saker om mig.
Samtidigt är han inte oseriös; albumets titel syftar till en vän som gick bort, och på 'Just Us' hyllar han sin vän på ett sätt som nästan är plågsamt sorgligt att lyssna på. Lägg till atmosfärisk musik som inte låter som någon hiphop jag tidigare hört så har man då en stundtals sorglig, stundtals rolig och rakt igenom behaglig upplevelse.
BÄSTA SPÅR: JUST US (FOR MY FRIEND ROBERT, WHO DOESN'T LIVE HERE ANYMORE), ONE LONELY OWL, THE THIEF OF ALWAYS, VINZ CLORTHO MEETS ZUUL
20. The Log.Os - λόγος
Det finns inte mycket mer information att finna om The Log.Os än att de skapar en väldigt förförisk sorts neo soul (just google it), och att deras album finns att ladda ner gratis (hint, hint).
BÄSTA SPÅR: NASCENT, CANCEROUS, BLADES, ANTIKYTHERA, SAND
19. Zombi - Escape Velocity
En instrumental duo beståenda av synt och trummor som spelar vad som bäst kan beskrivas som tvspelsmusik? Ja. Och det är vackert.
BÄSTA SPÅR: SLOW OSCILLATIONS, DE3, TIME OF TROUBLES
18. Holy Ghost! - Holy Ghost!
Retro åttiotal är väl inte precis den mest lockande benämningen på musik. Men Holy Ghost! gör det så bra. Så så så så bra.
BÄSTA SPÅR: DO IT AGAIN, WAIT AND SEE, HOLD MY BREATH, JAM FOR JERRY, HOLD ON, IT'S NOT OVER
17. The Pains of Being Pure at Heart - Belong
Sockersöt shoegaze/pophybrid. Det finns något barnsligt och naivt över The Pains of Being Pure at Heart, men det gör dem på något sätt mer fängslande att lyssna på. Man vill pussas och äta godis. Det är inte alla musiker som kan försätta en i just den stämningen.
BÄSTA SPÅR: BELONG, THE BODY, ANNE WITH AN E, EVEN IN DREAMS, MY TERRIBLE FRIEND
16. Little Dragon - Ritual Union
Jag lyssnade mycket på P3 i somras. Jag hörde inte många låtar som var något att ha, men den tveklöst bästa var titelspåret till detta album. Jag visste då inte vilka Little Dragon var, men sedan visade det sig att de var svenskar, och att de dessutom var väldigt bra. Visst är det fint när sånt händer? Sångerskan Yukimi Nagano har en sensuell och uttrycksfull röst, och sjunger runt förstklassig syntpop.
BÄSTA SPÅR: RITUAL UNION, SHUFFLE A DREAM, PLEASE TURN, CRYSTALFILM, NIGHTLIGHT
15. Radiohead - The King of Limbs
Egentligen är det ganska tragiskt. Radiohead kunde ha väntat några månader till, och finslipat det material de hade. De kunde fått med de fyra låtar de senare släppt som fristående singlar på albumet. Hade låtar som 'The Daily Mail' och 'The Butcher' kommit med på The King of Limbs hade jag rankat albumet avsevärt mycket högre. Därmed inte sagt att det inte är ett väldigt bra album. Låtar som 'Bloom' och 'Give Up the Ghost' stegrar mer och mer tills man bara surfar på vågorna av instrument. Trummisen Phil Selway får jobba hårt, och Thom Yorkes falsett är gåshudframkallande på 'Lotus Flower', en av Radioheads mesta dansanta låtar som inte går att dansa till (se musikvideon...gör det bara).
BÄSTA SPÅR: BLOOM, LOTUS FLOWER, CODEX, SEPARATOR
14. British Sea Power - Valhalla Dancehall
Brittisk arenarock känns som om den borde ha blivit uttjatad och förutsägbar vid det här laget, men tydligen inte. Lyssna bara på gitarrsolot hallvägs in i 'Georgie Ray'. Försök att förneka hur catchy 'Observe the Skies' är. Du kommer inte lyckas.
BÄSTA SPÅR: WHO'S IN CONTROL, GEORGIE RAY, MONGK II, OBSERVE THE SKIES, CLEANING OUT THE ROOMS, HEAVY WATER
13. Lykke Li - Wounded Rhymes
Dags för en bekännelse: jag har inte brytt mig om att lyssna på Lykke Li förrän väldigt nyligen. Stort misstag. Jag väntade mig ett typiskt indiealbum. Det jag fick var mer... primitivt. Mer brutalt. Mer sexigt.
Lyssna på trumslagandet som överöser albumet. Det för tankarna till någon uråldrig offerrit, inte sant? På 'Get Some' är Lykke en bestämd representant för världens äldsta yrke ("I'm your prostitute, you goan' get some"), men hon hinner också mer lite mer lågmälda och ödmjuka partier, som på den fina 'Unrequited Love'.
BÄSTA SPÅR: YOUTH KNOWS NO PAIN, UNREQUITED LOVE, GET SOME, JEROME, SILENT MY SONG
12. PJ Harvey - Let England Shake
Jag råkade få en slags spänd relation till det här albumet under hösten. Mest kom det sig av att jag kommenterade att det automatiskt toppade kritikernas årslistor därför att det var politiskt. Därav hamnade jag i en aggressiv diskussion om huruvida politik verkligen måste vara närvarande i musik. På så sätt kom jag lite bort från det viktiga: att Let England Shake faktiskt är ett väldigt bra album.
Rent musikaliskt har Harvey nog aldrig varit så kreativ. Harpor, vattniga elgitarrer, mer harpor, marscheringstrumpet som helt går emot sångens tempo, mer harpor och saxofoner får plats, och albumet kunde ha blivit lidande i mindre kapabla händer, men PJ Harvey och hennes band låter inte musiken bli rörig.
Så var det texterna. Texterna är politiska, ja, men framförallt är de bittert poetiska, och det finner jag oemotståndligt.
BÄSTA SPÅR: THE LAST LIVING ROSE, THE GLORIOUS LAND, THE WORDS THAT MAKETH MURDER, ENGLAND, IN THE DARK PLACES, BITTER BRANCHES
11. Crystal Stilts - In Love With Oblivion
Från en av årets bästa liveupplevelser till ett av årets bästa album. Crystal Stilts plockar från Velvet Underground, Joy Division och My Bloody Valentine och gör något oemotståndligt eget utav det. Man kan begrava sig i atmosfärerna på 'Sycamore Tree' och 'Alien Rivers' precis lika väl som man kan njuta av rena skära hits som 'Through the Floor' och 'Shake the Shackles'.
Tack, Marcus Bornlid.
BÄSTA SPÅR: SYCAMORE TREE, THROUGH THE FLOOR, ALIEN RIVERS, SHAKE THE SHACKLES, INVISIBLE CITY, PROMETHEUS AT LARGE
10. Chelsea Wolfe - Ἀποκάλυψις
Jag kan hjälpa er på traven, titeln ska uttalas "apokalypsis". Sjukligt passande titel. Det är ett sådant tryckande mörker som vilar över detta album att det kan vara svårt att lyssna på, men om du kan manövrera dig igenom det blir du rikligt belönad. Din belöning blir bland annat Chelseas vackert ensliga röst, distade gitarrer, täta atmosfärer (en återkommande beskrivning för mina favoriter, jag vet) och sporadiska perfekta textrader ("we could be two straight lines in a crooked world").
BÄSTA SPÅR: MER, TRACKS (TALL BODIES), DEMONS, MOVIE SCREEN, FRIEDRICHSHAIN, PALE ON PALE
9. The Vaccines - What Did You Expect from the Vaccines?
2001 kom The Strokes ut med sitt mästerverk, Is This It, och omdefinierade rockmusiken på ett litet men betydande sätt. Tio år senare kommer The Vaccines. Jag tänker inte påstå att What Did You Expect... är på samma nivå som Is This It, men här är än en gång ett album av medryckande, simpel, älskvärd rockmusik, och det är därför ett album jag är oerhört tacksam för. 2011 kom och gick. Rockmusiken får leva, åtminstone ett tag till.
BÄSTA SPÅR: WRECKIN' BAR (RA RA RA), IF YOU WANNA, A LACK OF UNDERSTANDING, WETSUIT, POST BREAK-UP SEX, ALL IN WHITE, FAMILY FRIEND
8. Battles - Gloss Drop
Precis som föregående album är Gloss Drop en medryckande upplevelse, men det är allt annat än simpelt. När Battles blev av med sin sångare kunde de hanterat det på flera olika sätt. Tyondai Braxton var en drivande faktor i deras musik, och hade de ersatt honom rakt av hade det kunnat bli för annorlunda, för liknande, för trist. Vad Battles istället gjorde var att göra albumet mestadels instrumentalt, och bjuda in fyra gästsångare som alla tillförde något eget till sina låtar. Resultatet är ett oförutsägbart, spännande och häftigt album.
BÄSTA SPÅR: AFRICASTLE, ICE CREAM, FUTURA, MY MACHINES, TODDLER, WHITE ELECTRIC, SUNDOME
7. Tom Waits - Bad as Me
Som jag har längtat. Som jag har hoppats. Som han leverar.
Bad as Me är lite som en sångbok för Waits. I princip alla spår på albumet kan spåras tillbaka till tidigare album i deras sound, vilket gör att albumet i sig inte har en väldigt framträdande personlighet. Men likt Rain Dogs gör Bad as Me sin personlighet genom att ha en mängd olika. Rockabilly är väl en av få genrer man inte associerar med Waits, men på 'Get Lost' gör han det så bra att man undrar varför det är första gången man hör det. 'Kiss Me' påminner om de släpiga gitarrballader man kunde höra på Blue Valentine. 'New Year's Eve' är full av förstörda karaktärer, med 'Auld Lang Syne' som skrålig refräng. Förr eller senare måste jag ändå prata om 'Hell Broke Luce', som är mest olikt vad han gjort tidigare, men ändå är så väldigt mycket Tom Waits. "That big fucking bomb made me deaf!" skäller han ur en soldats perspektiv, och han låter argare än man är van att höra honom, och samtidigt inbillar man sig att han hade väldigt roligt när han spelade in denna låt, som är en av hans bästa. Inte dåligt vid 62 års ålder.
BÄSTA SPÅR: RAISED RIGHT MEN, TALKING AT THE SAME TIME, GET LOST, BAD AS ME, KISS ME, HELL BROKE LUCE, NEW YEAR'S EVE
6. St. Vincent - Strange Mercy
Sällan hittar man en singer-songwriter som kan vara så gullig och så smutsig på samma gång som St. Vincent. Singeln 'Cruel' är ett gott exempel, med filmiska stråkarrangemang och årets mest fulsnygga gitarriff. Också texterna balanserar hela tiden mellan oskuldsfulla och dekadenta. Det som gör Strange Mercy så bra är att dessa två sidor aldrig krockar, utan snarare lever ihop, trots paradoxen. Ett av årets konstigaste och bästa album.
BÄSTA SPÅR: CRUEL, CHEERLEADER, SURGEON, NORTHERN LIGHTS, STRANGE MERCY, DILETTANTE
5. Giles Corey - Giles Corey
Det här är ett album som gör ont. Det här är ett album som skrämmer. Det här är ett album som är så vackert att jag vill gå itu när jag hör det. Giles Corey handlar om depression och självmordstankar. Det handlar också om att ta sig ur dessa. Det är därför jag kan lyssna igenom albumets 56 minuter och känna mig omtumlad men upplyft.
BÄSTA SPÅR: THE HAUNTING PRESENCE, BLACKEST BILE, GRAVE FILLED WITH BOOKS, SPECTRAL BRIDE, NO ONE IS EVER GOING TO WANT ME
4. Nicolas Jaar - Space Is Only Noise
En ung musikproducent som blev musiker och fick stor uppmärksamhet 2011 var James Blake. En annan ung musikproducent som blev musiker och förtjänade mycket mer uppmärksamhet var Nicolas Jaar. På Space Is Only Noise använder han sampling på bästa tänkbara sätt och jämnar ut det med fantastisk elektronisk musik. I 'Keep Me There' får han in nynnande, saxofoner, viskande par och vattenpipor (!) utan att det låter osammanhängande. 'Space Is Only Noise If You Can See' bygger han upp kring sin egen röst och en brutal elektronisk bas. Det här är årets sexigaste album, och det fanns många starka kandidater.
BÄSTA SPÅR: COLOMB, TOO MANY KIDS FINDING RAIN IN THE DUST, KEEP ME THERE, I GOT A, PROBLEM WITH THE SUN, SPACE IS ONLY NOISE IF YOU CAN SEE, VARIATIONS
3. Destroyer - Kaputt
Dan Bejar har en av de mest speciella rösterna jag hört hos en indiesångare. Det är något väsande och sömnigt över honom, på ett sätt som kompletterar musiken perfekt.
Musiken, ja. Mer retro åttiotal med fokus på saxofoner, trumpeter och ambient musik. Lägg till Dan Bejars texter, som verkligen är mer poesi i Leonard Cohens anda än någonting annat. Resultatet är ett mästerverk.
BÄSTA SPÅR: CHINATOWN, SAVAGE NIGHT AT THE OPERA, SUICIDE DEMO FOR KARA WALKER, KAPUTT, DOWNTOWN, SONG FOR AMERICA, BAY OF PIGS
2. Fleet Foxes - Helplessness Blues
Med Helplessness Blues tog Fleet Foxes allt som var bra med deras debutalbum och gjorde det tio gånger bättre. Instrumentationen låter enorm på varje enskilt spår, sångharmonierna är rent örongodis, samspelet mellan bandmedlemmarna är fenomenalt och texterna är djupt personliga och samtidigt allmängiltiga. Fulländat.
BÄSTA SPÅR: MONTEZUMA, BEDOUIN DRESS, BATTERY KINZIE, HELPLESSNESS BLUES, LORELAI, SOMEONE YOU'D ADMIRE, THE SHRINE/AN ARGUMENT, BLUE SPOTTED TAIL, GROWN OCEAN
1. Josh T. Pearson - Last of the Country Gentlemen
Jag var chanslös. Från första lyssningen visste jag att inget album 2011 skulle toppa Last of the Country Gentlemen för mig. Det är ju så klyschigt; en man med sin akustiska gitarr, sin smärta, och lite stråkar. Men Josh T. Pearson är inte vilken man som helst, hans smärta är inte av "my baby left me, oh no, oh yeah"-slaget, och stråkarna är självaste Warren Ellis av The Dirty Three och The Bad Seeds.
Josh T. Pearsons smärta är bara så hjärtskärande att varenda andningspaus blir viktig. Hans fingerplockande får en enskild akustisk gitarr att låta som en orkester. Hans texter är fulla av svart humor och bekännelser som får en att vilja gråta, och det låter inte som att han själv är långt ifrån tårar.
"I'm in love with another woman, please don't tell my wife" berättar han på 'Honeymoon's Great! Wish You Were Her', vilket måste vara en av de mest laddade låttitlar jag träffat på. "I ain't your saviour or your Christ or your goddamned sacrifice" häver han ur sig på 'Sweetheart I Ain't Your Christ'. Han är trött och nedslagen och hatar henne, hatar sig själv, hatar flaskan han alltför ofta har i sin hand. Stråkarna vid ca 4.20 i 'Woman, When I've Raised Hell' är så förödande att man vill stänga av, men det verkar samtidigt omöjligt.
Jag reduceras till att citera textrader och passage ur låtarna, helt enkelt. Av dessa sju spår är två under sju minuter långa, tre under tio minuter långa, och det finns ingen onödig sekund. Vissa av er kanske inte hör det jag hör, och det behöver ni inte göra heller. Det här är helt enkelt, för mig, ett perfekt album i alla bemärkelser.
BÄSTA SPÅR: THOU ART LOOSED, SWEETHEART I AIN'T YOUR CHRIST, WOMAN WHEN I'VE RAISED HELL, HONEYMOON'S GREAT! WISH YOU WERE HER, SORRY WITH A SONG, COUNTRY DUMB, DRIVE HER OUT
