My Thespian Nightmares

Då var det dags igen. 2013 var ett bra år. Här är mina favoritlåtar från det gångna året.

 

 

25. Savages, Shut Up
Postpunkrecept 2013: bas och trummor högt upp i mixen, vass, dynamisk gitarr, och ylande sång från en fransk kvinna vars brytning gör den engelska texten svår att urskilja, men vars hängivelse gör sången lätt att älska.

 

 

24. Veronica Maggio, Låtsas som det regnar
'Låtsas som det regnar' känns som en andlig uppföljare till 2011s 'Snälla bli min', ännu en sorglig ballad där Veronicas vackra röst får stå i centrum. Ganska så hjärtskärande, helt igenom vackert.

 

 

”Fight, goddammit stand up and fight” är ett mantra värt att hurra för, särskilt när det omges av så härligt skruvad musik.

 

Det har gått tolv år sedan Eminem släppte ett bra album. Det är väl bara logiskt att han lyckas nå gamla höjder när albumtiteln (The Marshall Mathers LP 2) uttryckligen försöker göra just det. 'Bad Guy' är en fenomenal uppföljare till gamla klassikern 'Stan', där Stans lillebror tar ut sin hämnd, och Eminem sätter ribban för sig själv.

 

 

21. Daft Punk, Instant Crush
Jag gillar 'Get Lucky'. Jag gör verkligen det. 'Instant Crush' är dock inte överspelad, och The Strokes sångare Julian Casablancas gör sig uppenbarligen bättre med falsett i andra band än sitt eget.

Detta band verkar alltid återkomma till mina listor. I år släppte de äntligen sitt debutalbum, en samling fina poprocklåtar, som dessvärre inte dyker upp på min albumlista. Nu dök ju visserligen Damn upp på 2010s lista, men denna nyinspelning fick mig att förälska mig i en fantastisk låt på nytt. Dessutom slipper man den ganska värdelösa texten i verserna från originalets version.

 

 

James Blake låter äntligen sin röst komma till sin fulla rätt och stå i centrum, komplett med en loop av nynnande, och sången färdas från falsett ner till det lågaste låga och tillbaks igen. Ögonblicket när musiken sväller i refrängen är bland det bästa jag hört i år i musikväg.

 

 

En komiskt lång titel hämtad från en låt av Bob Dylan. Har Death Grips gått och blivit retro? Knappast. Detta är en av de mest brutala låtar de någonsin gjort, och tack och lov för det.

 

 

'Wonder 2' är klassisk My Bloody Valentine: vacker sångmelodi så lågt ner i mixen att det är svårt att urskilja ett enda ord, och gitarrsvällningar att dreggla till. Plus att det låter som en helikopter.

Jai Paul är något slags geni. 2011 och 2012 släppte han en låt vardera, och många väntade spänt på ett album. Ett album dyker upp på internet. Det är Jai Pauls musik, men han påstår att det inte är han som lagt upp det, och ber alla att inte lyssna. Alla lyssnar. Sedan går det självklart också rykten om att Jai Paul i själva verket var den som lade upp albumet. Var sanningen än ligger känns det ointressant när man väl lyssnar på musiken. 'Str8 Outta Mumbai' är en skruvad sång, med bubblande gitarr, ett skimmer som kan vara elektroniskt (var hälften av ljuden kommer ifrån är svårt att urskilja) som spelar över refrängen, och helt plötsligt: Bollywood. Framtidsmusik.

 

 

15. Haim, The Wire
'The Wire' är en av de bästa poplåtar jag hört spelas på radio på väldigt länge. Det är något charmigt över syskonband, inte minst när de får sjunga en vers var. Det är en påtaglig känsla av gemenskap och glädje. I en sång med budskapet ”ledsen att jag dumpade dig, hoppas det är lugnt”. Självfallet.

Vissa som gillar Arctic Monkeys (läs: Joel) må inte vara så imponerande av riffet, men i mina öron är det årets sexigaste riff. Jag älskar sättet Alex Turners sång glider över rytmen i versen, samt hur han backas upp av falsettsång i refrängen.

'Song for Zula' är framförallt en spröd låt, från den ekande basen till stråkarna som agerar refräng till Matthew Houcks sång. Spröd och sorglig, men ändå extremt upplyftande och vacker. En av de allra vackraste låtarna i år.

Efter förra årets lösa och långsamma Valtari gav Kveikur, och framförallt titelspåret, en känsla av whiplash. Det kan vara den hårdaste låt Sigur Rós har skrivit. Trummorna har fullt upp, och basen mullrar över alltihop medan Jónsi låter ungefär så hotfull som han är kapabel att låta.

Det är fint när man kan ändra åsikt. Vid första lyssningen tyckte jag att 'När lyktorna tänds' var den solklart sämsta låten på Det kommer aldrig va över för mig. Men den växte, och blommade, och Håkans spelning i Borgholm i somras solifierade den som en av hans bästa låtar. Texten är Håkan i högform, och refrängen blir starkare för varje gång den upprepas.

 

Arcade Fire does disco. With David Bowie. And James Murphy. And it's their longest song ever. Mitt hjärta gläds.

 

 

9. Vampire Weekend, Hannah Hunt

 

'Hannah Hunt' har årets bästa text, en slags modern uppdatering av Simon & Garfunkels 'America', full av längtan bort, frustration och skönhet. Den är mästerligt uppbygd i hur den börjar nästan svävande och till slut exploderar när Ezra Koenig häver ur sig den sista refrängen.

 

 

8. Autre Ne Veut, Play by Play

 

'Play by Play' är ett enda stort klimax, från det första falsetterade ”ba-aaa-by” och framåt. Det känns logiskt att halva låten består av en enda upprepande, desperat och exstatisk refräng. För min del hade den gärna kunnat fortsätta i ett par minuter till.

 

 

7. Queens of the Stone Age, Keep Your Eyes Peeled

 

Gitarrtonen är hälften hotfullt monster, hälften sex. De två halvorna går bra ihop. 'Keep Your Eyes Peeled' rör sig framåt i oregelbundna taktarter (som jag är för okunnig för att kunna namnge) och känns som att den rör sig i cykler snarare än vers-brygga-refräng. En liten grej som golvar mig varje gång är när musiken upphör och trummorna kommer in på egen hand innan sista versen.

 

 

6. Nick Cave & the Bad Seeds, Higgs Boson Blues

 

Nick Cave har alltid varit en fantastisk historieberättare i sina låtar, men han verkar ha nått en slags abstrakt och introvert punkt som gör hans texter bisarra på ett ett helt nytt sätt. Bluesen i 'Higgs Boson Blues' är långsam, episk, existentiell, och inkluderar Robert Johnson, Lucifer, en missionär, pygméer och Hannah Montana. Fair enough. Nick har sitt eget speciella sinne för humor. 'Higgs Boson Blues' är stundtals väldigt rolig, och fängslande från början till slut.

 

 

5. The Knife, A Tooth for an Eye

 

The Knifes bästa låt, någonsin. Karin Dreijer Andersson har aldrig låtit bättre än när hon nästan morrar fram rader som ”I'm telling you stories, trust meeeeeeee”. Musiken, naturlig och elektronisk, sprudlar. Örongodis.

 

 

 

4. Kanye West, Blood on the Leaves

 

Mycket har sagts om Kanye West, inte minst av honom själv. Han är nog något av en idiot. Men han är definitivt också något av ett geni. Kombinera en banger av TNGHT (stört band väl värt att kolla in) med Nina Simones version av 'Strange Fruit', pitcha upp båda. Sjung över. Med autotune. Briljant. Jag förlåter användningen av autotune, på grund av den fantastiska melodin. Rapversen är inte överdrivet intressant, men Kanye lyckas ändå få ut hyfsat mycket drama och desperation ur vad som i grund och botten är ”celebrity douchebag problems”.

 

 

3. King Krule, Easy Easy 

 

Man får lite mindervärdeskomplex när man hör en nittonåring som är så begåvad och har en så utpräglad musikalisk identitet. En gitarr, en massa reverb, kanske lite bas i bakgrunden. Den där rösten. En otrolig refräng. Jag sörjer att den inte upprepas. Jag sörjer att den här låten är under tre minuter lång.

 

 

2. Majical Cloudz, Bugs Don't Buzz

 

Människor som är misstänksamma mot repetativ, avskalad musik kan bli avskräckta. Människor som tycker om vacker musik borde lyssna. 'Bugs Don't Buzz' har bara en versmelodi som upprepas sex gånger över tre ekande pianoackord. Men melodin är magisk. Texten är naken, hjärtskärande, vacker. Och sångaren Devon Welsh sjunger med så mycket styrka och känsla. Minimalism är inte din fiende. Atmosfär är din vän. Kärlekssånger är vackra. Jag gör inte låten rättvisa. Skit i mig, lyssna.

 

 

1. The National, I Need My Girl

 

Mina favoriter från Trouble Will Find Me har skiftat fram och tillbaka, men jag återvänder alltid till 'I Need My Girl'. Jag har älskat denna låt sedan den först spelades live i december 2011, längtat innerligt efter att få höra den på skiva, och drivit mina vänner till vansinne när jag insisterat på att spela den om och om igen. Jag älskar gitarrplocket, jag älskar sången, jag älskar texten, jag älskar melodin. Jag kan inte förklara så väl varför denna låt är helt oemotståndlig för mig. Vissa låtar blir bara en besatthet. Få låtar har tagit mig i besittning lika hårt som 'I Need My Girl'.